Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Heliga Birgittas pilgrimsfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Magister,” hviskade Karin, ”hvad vill du att mor skal!
säga dig, om hon inte längre har några onda tankar eller
begär på samvetet?”
Då brusade det uråldriga olivträdet, under hvilket så
många vallfärdare snyftat, och pilgrimerna darrade af glädje.
”Du ödmjukar mig för djupt, barn, om du tilltror mig
en sådan själfforblindelse, ’ ’ svarade slutligen Birgitta, osäkert
och länge sökande efter hvart ord. ”Jag finner bara inte rätta
svaret. . . Den medgång, som kommit, är jag inte värd . . .
Sedan den begynt känner jag mig svag och viljelös . . . och
full af blygsel, lik en tiggerska som fått vida större och
präktigare allmosor än förklädet kan rymma . . . Långa stunder
glömmer jag, att jag är till. Mina tankar gå bort från mig
själf. När magistern frågar mig om mig själf, måste han
därför också först lämna mig rådrum att samla dem liksom
herden måste samla getterna, innan han kan räkna dem inför
husbonden . . . Jag hör röster tala och alla de mina, som
gingo bort, draga mig ännu närmare intill sig än när de
lefde. Himmelen står vidöppen och jag hör änglarnas
harp-slag!”
Magistern tog träkorset från altaret och ställde sig
framför pilgrimerna.
”Birgitta har inte längre något att bikta,” sade han.
”Så är den då upprunnen, den dag, på hvilken jag alltid
väntade, fridsdagen! Kom, landsmän, och låt oss sjunga och
sjunga så länge vägen varar, ända till Jerusalem!”
Återigen susade olivträdet och pilgrimerna bröto kvistar
och satte i hattarna. Sedan begynte de åter sin vandring.
Franciskanermunkarna i Ramle, som kommo dem till
mötes, bjödo dem härbärge, men redan efter några dagar
voro de åter på färd öfver Judéens kala och steniga höjder.
En stund hvilade de ut i lunden vid Emaus och drucko af
det friska vattnet, men de kände ingen trötthet och ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
