Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t- ............... • .......................... ■ y
Verner von Heidenstam
hunnit dit, fick han stenflisan mellan tänderna och han reste
sig vredgad från lejonhuden.
”Stenen är svart,” sade han, ”det är en giftig slaggsten
från de underjordiska ässjorna.”
”Det är hästmännens verk,” sade Forkys.
”Det var Forkys, som fyllde säcken,” mumlade
ken-taurerna och stegrade sig och deras beständigt skrattande
munnar stodo vidöppna af skrämsel. De kunde bara icke
begripa, hur satyren vågade stå kvar, listig och förslagen
och med ena handen framsträckt som en talare i en
folkförsamling.
”Nåväl,” skorrade han, ”jag ville pröfva ditt förstånd,
främling, och profvet utföll illa. Betrakta noga, hur stenen
ljusnar, medan den ligger i min hand. Den är redan gråhvit.
Nyss var den svart, därför att den var våt.”
Nu väntade kentaurerna att få se honom slås till marken,
men han var van att leka med bin och solstrålar och han
skulle ha lekt med en björn utan att komma ihåg faran, förr
än han kände klorna i skuldran. Därför stod han lugnt
kvar, road af sitt upptåg.
”Och jag ville mer än pröfva dig,” sade han. ”Jag
ville narra dig upp från lejonhuden, där du låg som en
förgråten kvinna. Nu ser jag, att du är lysande som en gud i
din vrede. Att stupa under din klubba måste vara en härlig
död. Jag skall räcka dig den.”
Han fattade om den blanknötta klubban men förmådde
icke röra henne från stället, och då han ropade åt kentaurerna,
att de skulle hjälpa honom, vågade de icke närma sig. Därför
knöt han i stället lejonhuden om hjältens höfter.
”Hör mig, främling,” bad satyren under det att han
vred lejontassarna i knut. ”Du har gått vilse i skogarna,
men rosa må du det öde, som förde dig till min koja, ty
om du hjälper oss att drifva undan de vilda människoaporna,
skola vi följa dig och visa dig vägen upp till berget och till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
