Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det uråldriga altare, om hvilket jag berättade. Därifrån kan
du se hafvet och öfver hafvet går vägen till ditt hems kuster.”
”Zeus, min fader,” utropade Herakles och grep ifrigt
sin klubba, ”är då min långa strafftid ute och hemvägen
återfunnen?”
Kentaurerna förstodo nu att satyrens slughet var dem
mer värd än fem mäns vett och de lösbröto åt sig så stora
klippstycken de förmådde lyfta. Där stod Nessos med ett
kullrigt block, på hvilket en orm ännu hängde i mossan, och
där slungade den starkaste af hans frustande kamrater en
så spetsig häll, att den klöf en ek ända till roten. Framför
dem gick Herakles med sin klubba mot den svarta hären.
Satyren, som icke kunde strida, följde vid hans sida endast
för att få betrakta honom, ty han tyckte sig aldrig ha sett
något väldigare.
Apmänniskorna klättrade i sådan mängd hoptals upp i
träden, att dessa vacklade och störtade, och rötterna, som
tappat sitt tag i den darrande jorden, vände tomhändt sina
krokiga fingrar mot de krossande stenkulorna. Natten blef
gul af det uppkastade dammet och gruset föll tillbaka som ett
slagregn öfver de stridande, och än en gång skallade genom
skogarna det segerbådande ropet: ”Herakles, Herakles!”
Hvad det led, blef det tystare och Nessos, som följde
hjälten och satyren uppför fjällstigen, upptäckte, att alla hans
kamrater hade blifvit efter och bitit i gräset. Höljd af ärr
efter otaliga strider och styf i frambenet efter det ryktbara
slagsmålet om vinfatet, fick han ännu en gång återse
gryningen. Han kunde redan höra råmandet af solgudens hjordar
och nymfernas sång, som beständigt ljöd både natt och dag
sedan tusen och tusen år, alltid i samma två växlande toner,
en djup och en hög isklar. Det lät som skulle en hammare
vid ett rep ha svängt mellan två skålar, den ena af koppar,
den andra af silfver. När satyren hörde de stigande och
fallande rösterna, blef han yrare i hufvudet än en cyprisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
