Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med samma hänförelse som de fromma gingo i kloster. Det
var den nya tidens och de nya lagarnas stolta härskara.
Valdemar däremot hade sin klubbehär. Och han följdes
af förrymda munkar och präster, som låtit sin tonsur växa
ihop, lekare, jägare, lösvittingar och vilda skogsgångare af
alla slag, men mest af sådana som hade hjärtat varmt under
äfventyrardräkten och som förtjänade ett handslag likaväl
som repet. Där funnos de män, som voro de galnaste under ett
upptåg, de muntraste på ett gille och de bästa i vänskap, men
som icke dögo till mycket i farans stund, då det gällde att handla
förtänksamt och uthålligt. Här och hvar i skogen bodde ännu
människor, som aldrig blifvit döpta och aldrig hört en mässa
utan trodde på hult och högar och hemligt blotade åt källor
och stenar. De slöto sig till Valdemar, som lugnt låg kvar
nordanskogs i Ramundeboda och höll gästabud med sitt hof.
”Vi släppa ingen genom skogen,” sade de, och begynte
leta efter ett tjänligt samlingsställe innerst i den djupaste
Tiveden midt emellan Hofva och Ramundeboda.
Tiveden var hedningarnas och häxkarlarnas skog.
Händelser, som till och med trälgummorna skulle ha skrattat åt,
om de berättats från andra trakter, upplefdes här af hvar
vägfarare. Löfkvinnor och alfer mötte han icke ofta, men
tjutande och rytande väsen ströko omkring på myrarna som
vilsekomna hundar. Vid Ramundeboda fanns det en mycket
stor själastuga med tavernare och drängar och en hel by
af bodar för hästar och vagnar. Där var också ett urgammalt
drotthus, utvändigt täckt med skallar af ihjälslagna vargar
och omringadt af murar. Konungarna togo in där vid sin
allriksgata. Valdemar och Sofia hvilade sig nu efter resans
mödor vid de dukade borden i salen. Men det, som särskildt
var egendomligt för Ramundeboda, var ett litet kapell, vaktadt
af en ensittare. Det hade icke bara som andra skogskapell
sin offerbössa och dörrstolparna fullhängda med stafvar och
små helgonbilder af bly till tack för lycklig färd, utan svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
