Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som Magnus själf hade upptecknat till sin stridssång en
stjärnljus natt på Visingsö.
”Kristus, hör dina riddares böner.
Spegla ljufligt din mildhets stjärna
i det stål, som vår panna kröner,
faderlösa och arma att värna!”
Så snart de hade slutat, fortsattes sången af de eftersta
riddarna nere vid myren.
”Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner!
Gif oss friden, friden, friden!”
Magnus band af hjälmen. Han hade skrubbsår och
damm i pannan, men det prydde endast en kämpe. De
brunsvarta ögonen hade ett högre skimmer än annars, och
i sin tacksamhet gaf han sig själf tysta löften. Han lofvade
Sankta Klara ett kloster. Han skulle gå till Heliga grafven,
om hans år räckte. Lås skulle han sätta för ladorna, och
hvar och en, som kunde rusta sig och sin häst, skulle bli
hans ryttare och frälst från skatt som hans hirdfolk. Lag,
lag, det lofvade han först och sist. Men hur mycket han än
lofvade, föreföll det honom, att det ändå icke var nog, utan
att han måste gifva sig själf ett sår, hämnas gamla dagar,
tvinga sig till det hart när omöjliga. Han vände sig åt alla
sidor mot riddarna, och kärft och buttert kommo slutligen
orden som hugg af trubbiga slagsvärd.
”Jag var den falskaste i jarlagården. Jag var den
trolösaste i kungsgården. Nu skall det bli slut på den skammen.
Jag ville ofta ingenting godt eller stort därmed. Må Gud
fördöma mig, må människor straffa mig. Jag kunde inte
annat.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
