Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Bjälboarfvet
eller halfvuxen, höllo de in sitt vapen och slogo honom på
skuldran med orden: ”Gack i frid! Jesus Kristus lefver.”
Och genast skallade bakom dem under tivedstallarna från
hundratals munnar: ”Kyrieleis, kyrieleis!”
De ryckte af spökena deras klädsel. Men när de kommo
in bland de ursinnigt hotande kvinnorna, som hade trängts
samman i en flock för sig, vände de svärdsknappen uppåt
och böjde på hufvudet.
Den, som gick främst, var både den resligaste och en
af de skickligaste. Han hade en tarflig slät hjälm med en
liten mörk springa framför hvardera ögat. Hans huggande
svärd klöf Ti ända till roten, så att de murkna benen och
barkstyckena föllo åt båda sidorna. Det var lätt att känna
igen, att det var hertigen själf. Bakefter följde hans häst
som en trogen hund, utan att han behöfde hålla honom i
tygeln.
Småningom hade det dagat igen, och valdemarsfolket
rusade i vild flykt från stam till stam. De kände, att
besvärjelser och trolldom ingenting längre förmådde, att
hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna flydde liksom de
själfva och kröpo in under stubbar och rösen som gräflingar
och räfvar för att dö eller klaga i de långa vinternätterna.
”Ve oss, förlorade!” ropade flyktingarna. ”Nu taga
riddarna landet. Se, se, det flyger dufvor öfver deras
hjälmar!”
Hertigens skara växte beständigt. I midten vaggade på
fyra stänger en liten himmel af svart tyg. Under den bars
sakramentet åt de döende och en hoprullad fana, omlindad
med ett försegladt silkestyg. Det var det heliga eriksbaneret.
Men det blå magnusbaneret med det gyllne lejonet och
sned-balkarna fördes af Tyrgils Knutsson. Han var omgifven af
riddare. Knappast någonsin förr hade så ståtliga män varit
sedda i landet, så värdiga och ändå ödmjuka i hvar åtbörd,
så fyllda af det ädlas naturlighet. De sjöngo på några flockar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
