Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Rokokonoveller - Ur ett hjärtas dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som nu lifvar min anda, du som känner mig och min ånger,
och som vet att jag är bättre än de många, förbarma dig
och gif mig här i denna min dyra hembygd, dit jag sökte hän
undan Stockholmslirvets oro och samhällslefnadens buller,
den läkande friden. —
Så bad jag och reste mig upp från den grå klippan och
en stor glädje fyllde min varelse. Jag kastade min hatt, jag
hoppade som ett kid, min själ jublade i kapp med nordens
Philomele, som ropade i grenarna på en lummig stam sin
hymn till alla sångers Mästare. Och lätt som en yngling
sprang jag utför bergets brant ner till byn, som i soluppgången
just mornade sig. På torget vid brunnen, som bjuder friskt
källvatten, är en bänk af sten, där jag ofta suttit som liten
pilt, när jag sprungit mig trött med mitt sällträ — nu satt där
en gammal veteran med träben och ett ansikte brunrödt som
en kopparkittel af sol och väder, och när jag såg närmare,
igenkände jag med glad bestörtning Esra Hök. Hur mången
gång hade jag ej suttit i hans knä, dragit i hans bockskägg
och hört honom berätta, hur han i Frischaf slagit preussarna
rasibus under Jan Sparre. Men då var han en stark man,
som glad och nyter i sitt anletes svett odlade sitt
båtsmans-håll — och nu satt han där förvandlad till en orkeslös gubbe
med träben.
”Fader Hök,” sade jag, ”igenkänner ni inte Hans
Clementsson, klockarens son?”
”Jo, djäfvulen i talja och skot och fan i Esra Hök, känner
jag inte igen unga herrn. Det var inte vid förra Mickele,
som vi skakade tass sist.”
Så satte jag mig ned hos den gamle, som berättade, hur
han vid Högland, som sista mannen på barkassen Svenska
Ärligheten, fick benet afskjutet af en laddning från en mörsare
och nu var hjälplös och låg socknen till last. Men han
tuggade en buss och skrattade och tackade Skaparen med glad
uppsyn för sin dag. Med händerna kunde han sy och sömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
