- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
100

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

år kan ingen häst mer färdas öfver Löfvens is. Isen smälter,
den har allaredan lossnat från land. Den ligger lös, sprucken,
hemsk att se. Vatten porlar upp och ned genom den, på
somliga ställen har det samlats i svarta gölar, på andra
ställen är isen bländande hvit. För det mesta är den dock
grå, smutsig af smältande snö, och vägarna gå som långa
svarta ränder öfver dess yta.

Hur kan hon tänka på att resa? Den gamla grefvinnan
Märta, hennes svärmor, skulle aldrig tillåta henne något
sådant. Hela kvällen måste hon sitta bredvid henne i
salongen och lyssna till dessa gamla hofhistorier, som äro
den gamlas lust.

Dock: natten kommer, och hennes man är borta, nu är
hon fri.

Åka kan hon inte, tjänare törs hon inte kalla, men
hennes ängslan drifver henne ut ur hennes hem. Hon kan
inte annat.

Tunga äro de vägar människor vandra på jorden:
ökenstigar, träskstigar, fjällstigar.

Men denna nattliga väg öfver en smältande is, vid hvad
skall jag likna den? Är det inte den väg, som de små
blomsterplockerskorna själfva ha att gå, en osäker, gungande,
slipprig väg, deras väg, som vilja hela slagna sår, deras väg,
som vilja upprätta, den lätta fotens, det snabba ögats och
det modiga, kärleksfulla hjärtats väg?

Midnatten var öfver, då grefvinnan nådde Ekeby strand.
Hon hade fallit på isen, hon hade hoppat öfver vida rämnor,
hon hade ilat öfver ställen, där fotsteget fylldes af
upporlande vatten, hon hade halkat, hon hade krupit.

Det hade varit en tung vandring. Hon hade gråtit,
där hon gått. Hon hade blifvit våt och trött, och därute
på isen hade mörkret, ödsligheten och tomheten gjort
tankarna hemska.

Nu sist vid Ekeby hade hon måst vada i fotsdjupt vatten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free