- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
220

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kärran var ingenting annat än ett vanligt arbetsåkdon,
ett sådant, som brukas hvarje dag vid körslor. Men just
därför var det omöjligt att räkna ut hvem den tillhörde.
Ingen kunde heller känna igen hästen.

Den kördes af en gammal man, som satt mycket krokig,
hade rynkiga händer och långt, hvitt skägg. Honom kände
ingen, därpå var man alldeles säker.

Men bredvid honom satt en kvinna, som man tyckte
att man borde känna igen. Ingen kunde se hennes ansikte,
ty hon hade kastat en svart schal öfver hufvudet och höll
den samman med händerna så väl, att inte ens en strimma
af ögonen syntes.

Många försökte att af hållningen och storleken gissa sig
till hvem hon var, men hvar och en gissade på någon annan
än hans granne.

Nämndemans Gunhild sade genast: ”Det är min mor,”
men Israel Tomassons hustru påstod, att det var hennes syster.

Det var nästan inte en enda af dem, som inte gjorde upp
för sig hvem det var, som satt i kärran. Tims Halvor trodde,
att det var gamla gumman Eva Gunnarsdotter, som inte
hade fått följa dem till Jerusalem.

Kärran följde dem hela vägen, men inte en enda gång
lyfte kvinnan schalen från ansiktet.

För somliga blef hon till någon, som de älskade, för
andra till någon de fruktade, för de flesta var det dock
så, att hon blef till någon, som de hade öfvergifvit.

Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde de
främmande om detta att köra fram längs alla kärrorna och så
hålla stilla för att låta dem köra förbi.

Då satt den främmande kvinnan vänd åt de bortdragande
och betraktade dem oaflåtligt, men hon gjorde intet tecken
åt någon af dem, och ingen kunde säkert säga hvem
hon var.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free