Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En Simpel Tragedi
funnit hvarandra, ville tillvaron gärna bli till sång,
naturligtvis tenor, som det passade yrket och det knollriga håret.
De började mycket sakta och så högt upp i gommen,
att det mesta stannade hos dem själfva: "Ja aldrig man har
väl gladare dar än dem, som man lefver i
ungdomens vår."
Restauratrisen hostade skarpt, och uppasserskan stack
dem med en blick, men de visste ej af det, där de sökte
bottnen af hvarandras ögon.
"Du, hvad heter du," frågade den ene, "du förstår,
förnamnet?"
"Johan Mauritz Evald."
"Då kallar jag dig Evald. Evald, vi ska vara
tillsammans."
"Ja, egentligen, du förstår, jag är döpt till Evald också,
men egentligen heter jag Johan."
"Det bryr jag mig inte om. Evald kallar jag dig. Jag
håller af dig, Evald; vi ska vara tillsammans. Du, du som
känner mig, Evald – förlåt, att jag frågar tycker du
om mig en smula? Jag heter Karl."
"En smula! Visst tycker jag mycket som ingen kan
göra annat. Hur kan du fråga så, Karl?"
Karl blef mycket rörd.
"Det är roligt, när folk har takt, och när di ä vänliga,"
sade han. "Det är också fan så sällan."
"Du, Evald, har du familj?"
"Hur menar du, om jag är gift?"
"Å nej, farsa och morsa, ja, egentligen bara morsa.
Jag har ingen, har aldrig haft någon." Han lutade sig fram
och ritade med fingret i bordet i ett slags förvirrad
föreställning om stamträd.
Evald tvekade.
"Min lefver," sade han, "så vidt jag vet; åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
