Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.0‘ ‘.. O ’...O’O’ *..*0* O*•...•O*’••.•O -.. O’*..-C"’..’O”«..*0.
En Simpel Tragedi
”Vi fattiga människor, hvad veta vi? Jag har talat och
skrattat, jag som andra, jag har tänkt på mitt och trott, att
det var mit t, och inte hört, hur steg ha nalkats, inte sett.
hur händer ha gripit fast om det redan. Jag har byggt mitt
hus och stampat i hälleberget och sagt: Det är mitt. Nu
brister berget i smulor under fotterna, och jag sjunker i
sanden, och vattnet stiger snart ramlar allt, och
takbjälkarna siå mig i hufvudet.”
Han höll upp, han fann inga ord mera. Då hade han
haft flera, då hade det varit en rysning af vällust i detta,
något som grep vid nackhåret och lyfte honom i hänryckning.
Men då var det så allmänt bara; hans förtviflan rörde icke
något påtagligt, den kom i en ström utifrån och bar honom.
Nu var det detta stackars stela ansikte, dessa händer . . .
Och han fortsatte med korta, klagande ljud, halft kväfda af
gråt: — ”Du, du, du, att du kom så, att vi skulle träffas
så! Hvad visste vi sist, hvad trodde vi, hvad visste jag
nyss?”
I kretsen omkring honom började man förstå, hvad man
hade framför sig; kvinnorna gräto, männen stirrade tysta
i golfvet. Endast hos de båda målaregesällerna med deras
halfrusiga lättrördhet tog sig den eljest bundna medkänslan
utlopp i handling. De vacklade fram till den sörjande, grepo
hans händer och lutade sina stackars dimmiga hufvud fram
mot hans. Han såg på dem utan att bli förvånad och utan
en tanke på att blygas och förde dem med en vänlig rörelse
tillbaka; så bröto tårarna fram.
Den dödas föräldrar hade också omsider förstått hvem
det var, de hade framför sig, men likkistlocket mellan deras
händer hade helt upptagit dem. De hade blott undrat i
rädsla om de kunde få lägga på det igen. Nu sågo de.
att de kunde göra så, och långsamt, andäktigt skylde de
sin bortgångna för allas ögon, bredde ut presenningen igen
och beredde en plats emellan sig, när han ville taga den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
