Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - JACOB WALLENBERG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ff .......
Jakob Wallenberg
bullerbasar, men komme aldrig någon fredsam köpmannaflagg
uti deras allgripande faggor!
Vidare om hajens karaktär. — Hans förnyade anlopp
på den utsatta kroken röja en otamd begäreNe till vällust.
Bloden frusar honom redan ur svalget; ändå skyr han icke
faran. Järnet har redan rispat en djup fåra i gommen; lika
fullt kommer han tillbaka och blir ändtligen ett olyckligt offer
för sin glupskhet. Huru lik i den delen våra vällustiga
lättingar ! Känner ni den isterstinne herr von Vielfrass och
hans morbror Ölberg med den stora, kopparfärgade näsan?
Hundrade gånger har den enes maga värkt under bördan af
öfverflödiga måltider och den andres hufvud lika så ofta
sviktat af plågande nattrus. Men menar ni de frossa och
supa mindre för det skull? Nej, de äga en hajnatur. Huru
gick det med den stackars Corydon, en älskvärd yngling,
som skulle bli föräldrarnas glädje. Han ville resa. Moderns
tårar ledsagade hennes afskedskyss, och fadern sade: ”Min
son, haf Gud för ögonen!” — Corydon kom till Cadix, for
därifrån med svidande brännemärken af en oförsiktig kättja,
blef återställd, anlände till Kina, försyndade sig ånyo — skall
jag säga’t? Corydon dog — Corydon, en älskvärd yngling,
som skulle bli föräldrarnas glädje, träffade döden i en hednisk
famn, lik en täck blomma, hvilken, rotstungen af en giftig
aspic, falnar utaf och försvinner midt i dess hoppfullaste
morgonstund.
Uslingar, ömkansvärda hajbröder! hvi plocken I rosor på
en buska, där I nyss fingen sönderrifna händer? Vällusten
undergrafver lifvet såsom mullvaden trädet. Betrakter hajens
ändalykt och bäfver! — Slutligen vill jag anmärka om min
grymhjärtade fisk, att han äfven lärt sig konsten att lefva
på andras död. Hans ofvanstående beskrifning intygar detta.
Ty man ser därutaf, att ett lik icke förr hinner öfver relingen,
än han gör sig därpå ett fägnesamt gästabud.
Glupska arfvingar, som med leende mun skifta en länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
