Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lugnt det skulle varit, om hon lytt sin kallelse och gått i
kloster. Hon hade blivit uppfostrad i Frankrike av de fromma
systrarna av Maria Himmelsfärdsorden och ångrade bara, att
hon icke stannat ibland dem. Hon kunde ha varit
föreståndarinna nu, och det hade varit något annat för en Saint-Aymour
än att sitta och ängslas över, att hon kanske snart inte skulle
kunna betala kusken längre, och vara glad och tacka för allt,
som kom från La Savanne. Hon hade intet annat att göra
räkning på än spridda, men därför icke mindre välkomna
bevis på släktkärlek i någon förklädd form av understöd, ty
hon var fattig, men rak i ryggen. Sin förmögenhet — det lilla
hon ägt, mycket var det icke — hade hon förlorat på en
olycksfågel, som hon haft den svagheten att bli gudmor åt, därför
att hon varit barndomsvän med hans mamma. Jacques de
Bonneval hette han, och den enda förtjänst han kunnat
berömma sig av — det insåg hon nu, men för sent — var att han
haft ett gammalt namn, som han dock icke värderade bättre
än att han for till Paris och spekulerade i kapplöpningshästar
och (kronan på allt) gifte sig med en miss Sims — en miss
Sims! — som sedan övergav honom och en liten dotter och
rymde sin väg med en viss 0’Hara, irländare efter vad det
ville synas och till på köpet jockey... Hon hade icke funnit
upp krutet, mille de Saint-Aymour, men det var en öm själ,
och den odågan Jacques hade varit henne kär som en son.
Hon hade trott på vart ord av hans mun, tills allt hennes
strukit med, och fått Isaure att låna ut summor, stora och
små, emot reverser med hans namn, som skulle dyka upp så
länge det fanns en möbel på La Savanne och svägerskan
behöll sin vana att stoppa i krokar, men som aldrig skulle
bli infriade. Olycksfågeln — han var borta nu, hade dött strax
efter hustruns rymning genom ett fall av hästen — ökade på
skulden år för år, kunde man säga, till och med efter sin död.
Den lilla var ju kvar, hans dotter, och man kunde väl inte
låta henne gå rakt vind för våg. Hon kom i pension hos
systrarne av Maria Himmelfärdsorden. Det var m:lle Avie,
som valde kloster, och m:me de Saint-Aymour, som betalade,
men ingen av dem hade sett flickan; en släkting till dem, en
m:me de Chastenay, född Chantemerle, vilken befann sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
