Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utanför dörren stannade jag slagen av en plötslig tanke.
— Ni har väl revolver?
Hon tog upp en liten browning ur sin förklädesficka.
— Bara i yttersta nödfall, ni förstår nog?
Om jag förstod! . ..
— Då måste jag, fortsatte hon nästan ursäktande, annars
inte, ty det är skrivet: ”Den som tar till svärd, han skall
förgås av svärd.”
— Men det är ju inget svärd, utan en revolver, sade jag.
Gud tröste mig, skrattade hon inte!
Och så gingo vi ned mot det svaga tjutet, som för vart
trappsteg vi togo blev allt starkare. Nere på verandan stod
gamle Dugald, likt en värd, som väntar på att välkomna sina
gäster, fast en något bister värd, ty han hade en revolver
i var ficka. Syster Maria gick och ställde sig bakom honom
med armarna fridfullt i kors.
Det var jag, som gav till ett rop, då boxarna kommo
i sikte. Men det var blott den första plötsliga anblicken av
dem, som verkade skrämmande. Sedan stod jag egendomligt
oberörd och likgiltig. Som om jag befunnit mig på en plats
dit de aldrig kunde nå, iakttog jag den kompakta massan,
vilken tjutande i djuriskt jubel och brunstig lust att döda,
kom vältrande ned över höjderna likt ett vattenfall av blanka,
gula skallar och blodfläckade, blåa kläder. De ormade över
det ljusa, gröna gräset på slätten och genom floden, som, då
de stego upp ur den, var svagt ljusröd av det färska blodet
på deras kläder. Så doldes de av de rökskyar, vilka kommo
drivande från det brinnande fortet, men vi sågo då och då
deras vapen blänka till — för varje gång allt tydligare —
och verandan, där vi stodo, skakades redan av det dånande,
jämna fottrampet. Det lät som pulsslagen i en väldig
feberdröm i tystnaden, ty nu tjöto de icke längre. Vi sågo på
varandra — av gammalt visste vi vad det betydde, då en rasande
folkhop rör sig, som en man i en enda tyst och obeveklig avsikt
att döda. Men syster Maria log som förut.
— Ni är modig! utbrast jag ofrivilligt.
— Men ni är modigare, svarade hon snabbt och glatt, ty dö vi,
så dö vi för Kristus, men ni, hon log igen, ni dör för Aftonposten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
