| 104 |
Och väktarn han skådar kring kyrkogård
Från tornet i midnattens timma.
Så klart som vid dagsljus han ser hvar vård
Därnere i månskenets strimma.
Då gläntas på grafvarne, en efter ann’,
Då komma de fram, här kvinna, där man
I släpande svepningar hvita.
Och genast sig sluter en benrangelsrund:
Dem lyster en dansstund att hålla,
Ung, gammal, rik, fattig i enigt förbund --
Men lakanen hinder dem vålla.
Och såsom ock blygseln med köttet fått dö,
De skaka sig alla -- och strax de beströ
Med svepningar tufvorna rundtom.
Här sprattlar ett lårben, där viftar en hand:
Så kantigt förvridet de famla,
Och lederna smälla och skrälla ibland,
Som sloges där takt med en skramla.
Den sällsamma leken får väktarn att le;
En frestande skalk i hans öra hörs be:
Gå, stjäl ett af lakanen undan!
| 105 |
Så sagdt och så gjordt. Bak den helgade port
Med bytet sin tillflykt han tager,
Men dansen den varar ännu allt fort
Så hemskt i månskenets dager.
Till slut en och en utur dansen de gå
Och smyga sig bort med svepningsdräkt på
Och vips i sin kulle försvinna.
En enda kring grafvarne stökar till sist
Och trefvar och krafsar i snåren:
Nej, ingen af vännerna tog den förvisst! --
Nu vinden ledt honom på spåren.
Han torndörren skakar, men studsar helt brydd:
Den blänker beslagen, till väktarens skydd,
Med signade korsen af koppar.
Sitt lakan det måste han hafva. I hast
Han griper, beslutsam i sinne,
I kyrkmurens götiska prydnader fast
Och klättrar från tinne till tinne.
Sin yttersta stund har re’n väktarn väl sett:
Allt närmare rycker, rosett från rosett,
Nu gasten lik klifvande spindel.
Af dödsångest skälfver all väktarens kropp,
Han gärna ger rofvet tillbaka,
Men -- himmel, nu är han förbi utan hopp! --
En järnpigg i skruden känns haka.
Den bleknande måne bak skyn sig begett...
Då dånar från tornuret klockslaget ett,
Och dödmannen skräller mot marken.
