| 99 |
I gyllne högsal ses drottningen stå,
Där tallösa vaxljus de flämta.
Hon säger till pågen: »du kan just gå
Att börsen till spelbordet hämta.
På min toalett
Kan du hitta den lätt.»
I blinken sprang pågen och lände
Till slottets andra ände.
Vid drottningens sida nu sorbet njöt
Den skönaste dam i sviten,
Då just öfver bräddarna drycken flöt --
Hvad jämmer och ve, stackars liten!
Förlägenhet, skräck:
På skruden hvad fläck!
Hon ilade ut och vände
Sin kosa mot slottets ände.
Då pagen åter springande kom,
Han mötte den sköna på vägen.
Fast ingen visste det minsta därom,
Enhvar var den andra benägen.
| 100 |
Sist båda slita sig från hvarann:
I sina gemak hon försvinner.
Bland värjor och solfjädrar banar han
Sig väg och till drottningen hinner.
Af sorbet en rest
Hon ser på hans väst,
I skarpsinne främst i sitt rike,
En drottnings af Saba like.
Till hofmästarinnan vänder hon sig:
»Då senast en ordstrid vi väckte,
Ni påstod fast och bestämdt mot mig,
Att anden i fjärran ej räckte.
Närvaron förmår
Ge påtagligt spår,
Men verka i afstånd på tingen
Det kan ens bland stjärnorna ingen.
»Dock se: ett glas med sorbet spills ut
Bredvid mig här nyss på minuten,
Och pagen längst borta i våningens slut
Af drycken får västen begjuten. --
En ny skall du få,
Som jag vill bestå
Till tack att min sats blef besannad:
Du eljest ej sluppit bli bannad.»
