- Project Runeberg -  Söderhavets pärla : skildringar från Nya Zeeland /
42

(1930) [MARC] Author: Pehr W. Sundström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Fred. Maning's upplevelser.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den där affären var synnerligen besvärlig för mig. Mitt
anseende kom att lida härav och min ställning som
Rangatira inom stammen krävde ’Utu’. Jag förklarade därför,
högt och heligt, inför mina underlydande, att det var tur
för Tamahui att jag ej var hemma, i motsatt fall hade han
nog nu spelat ut sin roll som ’bully’. Att dessa mina ord
skulle på ett eller annat sätt nå hans öron och komma att
gälla som en utmaning eller ’krigsförklaring’, visste jag.
Mitt folk visade ingen entusiasm över mitt aggressiva beslut.
Ehuru tappra krigare, hade de en obetvinglig skräck för
denne djävul; och hans många mord och grymheter — vilka
jag av hänsyn till andras nerver aldrig brukar relatera
— gjorde den saken förklarlig, om än ej ursäktlig. Hans
oerhörda kroppsstyrka och okänslighet för fara —
kvalifikationer, som stodo i högsta kurs bland maori — gjorde att
denna, f. ö. av en obskyr ofrälse familj komne ’ware’, hade
tillskansat sig en Rangatiras anseende — ehuru i skräckens
tecken.

Några få veckor efter den där hemgångshistorien hade
utspelats satt jag ensam i mitt hus alldeles mol allena och
läste en Sydneytidning (närmare tre månader gammal, men
dock ansedd som ’färska nyheter’). Mitt folk hade på
eftermiddagen gått ner till vårt fiskställe för att vittja näten,
och jag väntade dem ej hem ännu på någon timme. Då hör
jag någon komma in i yttre rummet, och då jag kastar upp
dörren får jag se Tamahui’s solida former placerade på
disken. Han satt och dinglade med benen — liksom om
han rått om ’hela butiken’. Ej ett ord sade han, men hans
posityr och min talade volymer om hans mordiska avsikter.
Jag förstod, att ’krigsförklaringen’ hade nått honom, och
att han nu kom för att trotsa min Mana [1] och för all
framtid göra en snöplig ända på densamma.

Vid den tid det här hände, hade jag levt bland maorierna


[1] Mana, ett mångtydbart ord, i detta sammanhang = anseende.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:32:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/soderhav/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free