- Project Runeberg -  Söderhavets pärla : skildringar från Nya Zeeland /
44

(1930) [MARC] Author: Pehr W. Sundström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Fred. Maning's upplevelser.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varit såld. Bordet brakade sönder, och vi rullade nu över
varandra som två galna bulldoggar. Han försökte bita mig
och jag försökte att döva honom genom att dänga hans
skalle mot golvet. Så kommo vi på benen igen — båda
fortfarande hållande fast i tomahawken. Nu började den vilda
dansen kring rummet igen, under vilken våra huvuden gingo
igenom glasrutorna i fönstret, och varena möbel och lös sak
förvandlades till spillror. Så bar det åter igen ikull på
golvet bland glasbitar och bråte; båda voro vi nu
oigenkännliga av blod och skråmor.

Hela tiden hade jag kämpat under de mest ogynnsamma
förhållanden, ty hans uppgift var att döda mig, men min
uppgift var att fånga honom levande, och den förra var en
betydligt lättare uppgift än den senare. Orsaken till att jag ej
ville honom till livs, var, att det ej fanns vittnen till striden,
och jag skulle bliva invecklad i ett förfärligt trassel med
min stam, om han blev dödad. På förut beskrivet sätt gick
striden upp och ned och runt i en hel timme.– – Till slut
fann jag att min man började att slappna av genom
ansträngningen, hans andhämtning började likna en flåsande
hunds. Jag väntade ännu några minuter, då jag såg att
tiden var inne för ett avgörande. Med en jätteansträngning
lyfte jag honom upp från golvet och dängde honom ned,
så att det knakade i dess plankor. Flämtande och med
fraggan om munnen låg han där besegrad — dock ej ännu – –.
Han hade en chance, och en sådan, som slutligen höll på att
ända mitt liv, lika fullt – – –. Jag hade börjat att lösgöra
tomahawken från hans handled. Ett egendomligt uttryck
kom över hans ansikte, och han talade för första gången.

’Nog! nog! Jag erkänner mig besegrad. Låt mig få stiga
upp!’

Hundratals gånger hade jag varit vittne till strider mellan
maori, där de uppvisat ett manligt och sportmannamässigt
sätt då de blivit besegrade i fair play. Jag fruktade honom
ej längre, och påverkad av hans ord släppte jag hans vänstra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:32:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/soderhav/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free