Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Kauri-harts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heder, ära och anseende beträffade. Men då vi kommo på tu
man hand där borta i fältets avkrok, märkte jag intet spår
av »solidaritet» — han uppträdde »malligare» än någonsin.
Han behagade hånle, då jag, för att skydda mitt dyrbara liv
mot hästhovarnes bakslängar, gjorde en stor gir akterom
min »ädla Bijou». Aldrig har jag sett ett så diaboliskt leende
på »paddocks» och »potholes» – – –
Jag blev arg som ett bi och tog sats för att kasta mig upp
i sadeln som en cirkusryttare, men den rackarn (hästen,
menar jag) stod ej kvar, varför jag hamnade på backen några
meter bakom. Charley höll sig för magen. (Hade han fått
magknip?) Ännu mycket förgrymmad men dock betydligt
försiktigare smög jag mig fram till min pålle. Han lade
öronen flata. (Vad menade han med det?) Så högg jag tag i
sadeln och slängde mig upp, men i detsamma gjorde han en
sats, så att jag förlorade fotfästet i stigbyglarne, och med
armarne om hästhalsen bar det i väg som en raket över
fältets »paddocks» och »potholes» – – –
Ehuru jag alltid tyckt om att komma fort fram här i
världen, var detta dock väl mycket av det goda. Jag hörde
Charley hojta och skrika bakom mig — så där stötvis, för att ej
spricka av skratt. Med den kurs jag nu med 40 knops fart
höll, skulle jag inom några ögonblick vara inne i
skogssnåren och där kanske fastna eller ramla ned i en avgrund. Till
min lycka fanns i skogsbrynet ett kärr, som på sina ställen
var omöjligt att passera över, till och med till fots; här sjönk
hästen ned ända till buken i gyttjan. — »Pall och stå!»
Efter en liten stund hann Charley upp mig. Han var ännu
matt av sina skrattparoxysmer, men nu var ej tid till
»tankeutbyte», utan vi grepo oss an med att få upp hästen — men
det visade sig omöjligt för oss två ensamma. Det blev ingen
annan råd än att kalla folk från lägret till hjälp, då det
stackars djuret efter ett mer än timslångt »gyttjebad» blev
bärgat i tämligen oskadat skick.
Men resultatet blev, att den svenske nykomlingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
