Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Utom Civilisationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Både den dagen och den nästa gick utan att vi hörde av
vår fora. Under tiden hade vi, trots regnet, skurit torv och
börjat mura upp den raserade gaveln och eldstaden. Charley,
som var det personifierade tålamodet, såg ställningen
optimistiskt och begav sig, genomvåt som han var, ridande till
Kitis »kainga» för att skaffa potatis och fläsk — det enda i
matväg, man där hade utsikt att få köpa.
Provianteringen hos Kiti lyckades, och de gästvänliga
maoris ville ej ens ha någon ersättning för »te kav, då de av
Charley fingo höra att vår proviant ej anlänt. En liten påse
mjöl hade vi, men intet jästpulver, vadan vi kokade
»doughboys» och bakade »dampers», som i mjukhet blott till en
bråkdel skilde sig från gråsten – – –
»Why did you forget the bakingpowder, Bill?»
Så randades olycksdagen — det var förresten en fredag. —
Regnet hade upphört, vi hade fått upp husgaveln, och Charley
höll på att avsluta »murningen» av skorstenen uppe på taket,
då det tunna, av nikaublad flätade taket gav efter under
hans fot. För att ej åka ned rätt igenom taket högg han i
fallet sig fast i torvskorstenen, men den höll ej ett sådant
häftigt grepp — och Charley gjorde en saltomortal
baklänges i backen, och bröt av sin högra underarm strax
ovanom handleden.– –
Situationen var inte så trevlig. Under min styrmanstid
ombord på svenska fartyg hade jag en gång spjälat ett
benbrott, men då hade jag både Braun’s läkarebok, en
förstklassig förbandskista och ett par hjälpare tillhands. För en
gångs skull lät den praktiske och snarrådige kamraten
Charley Andrew mig taga ledningen. Ehuru jag, uppriktigt sagt,
själv kände mig tämligen handfallen, var han det än mer, ty
detta slag av olycksfall var något alldeles nytt i hans
erfarenhet. Efter mycket besvär fick jag ett par spjälor
tillyxade, och med tillhjälp av några meterlånga stumpar
Nyazeelands-lin, som jag fann i ett hörn av wharen, fixerade jag
benbrottet så gott jag kunde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
