- Project Runeberg -  Söderhavets pärla : skildringar från Nya Zeeland /
108

(1930) [MARC] Author: Pehr W. Sundström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Maori studier.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

famn, och efter något letande hittade jag ett ställe, där en
källåder gick upp. Jag klädde av mig och hoppade i. Det
kändes härligt och stimulerande och jag var just i farten
med att simmande omkring söka bestämma gränserna för
den svala vattenytan, då jag plötsligt får höra skrän och rop
från land. Ett halvt dussin ryttare syntes komma i
sporrsträck ned till stranden; de överöste mig med otidigheter,
och då de gjorde min av att taga bort mina kläder, var jag
ej sen att komma på det torra igen. Jag hade dock knappast
hunnit upp på strandens kullerstenar, förrän de började
bearbeta min nakna kropp med sina ridpiskor. Ur den
ordström, som flödade från dem — alla på en gång —
uppfattade jag kontentan, som var den — att jag begått ett i deras
ögon fasads brott: jag hade ohelgat en Wai-tapu, en sedan
forna tider tapuerad eller heligförklarad plats (antagligen
helgad åt den hedersmannen Ute). Situationen kändes av
mig obehaglig; och ehuru jag förmodade att de nu ej vågade
använda samma "rättsskipning", som deras fäder brukade
göra i slika fall mot pakehas — delinkventens klyvning i två
delar längsefter — så låg det obehag nog i de för mig och
hela den vita rasen skymfliga piskslagen, som haglade över
mig. Ty intuitivt kände jag, att bestraffningen var avsedd
ej blott för mig personligen utan för hela den inkräktande
pakeha-rasen.

Dessa människor tillhörde ej Omapere-byns folk och kände
mig därför ej. De låtsades ej förstå, att jag var okunnig
om platsens helgd, och då jag äntligen kom ur deras klor, var
jag både gul och blå. Men var finna rättvisa, då närmaste
landpolis hade sin station i det 78 miles avlägsna Hokianga!

En annan gång höll jag även på att kollidera med de gamla
tapufördomarne, som på 1880-talet ännu satt segt fast i
maorisjälen, hos ung som gammal, ehuru alla voro födda av
"kristna" föräldrar.

Den utbrunna lilla vulkankäglan Waitemati, som för
kanske något årtusende tillbaka varit en säkerhetsventil för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:32:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/soderhav/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free