Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stolthetens hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Percival Ford svarade inte och doktorn tömde
under tystnad sin glömda whisky. På avstånd tutade
en automobil.
»Nu är bilen här», sade doktor Kennedy och reste
sig. »Jag måste ge mig i väg. Jag är ledsen att
jag råkat oroa er, men på samma gång gör det
mig glad. Men kom ihåg en sak. De vilda dropparna
i Isaac Fords blod voro ganska få och Joe Garland
fick ärva dem helt och hållet. Och ännu en sak.
Om er faders vänstra hand är er till förargelse,
så låt bli att hugga av den. För resten är Joe
Garland bra som han är. Uppriktigt sagt, om jag
hade att välja mellan honom och er som
sällskap på en öde ö, skulle jag välja Joe.»
Små barbenta ungar sprungo rundt omkring
Percival Ford, men han märkte det inte. Han bara
stirrade bort på musikanten under h a u-trädet. Han
till och med vände sig en gång för att se bättre.
Den gamle strandvakten kom gående, styv av ålder
och släpade sin onda fot. Han hade levat på ön
i fyrtio år. Percival Ford väntade på honom och
han kom ödmjukt fram, förvånad över att Percival
Ford tagit någon notis om honom.
»John», sade Ford, »jag vill att du skall ge mig en
upplysning. Sitt ner.»
Vaktmannen satte sig tafatt, förvånad över den
oväntade äran. Flan såg skyggt upp mot Ford och
svarade:
»Ja, herrn. Tackar som frågar.»
»John, vem är egentligen Joe Garland?»
Vaktmannen stirrade på honom, harsklade sig,
men teg.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
