Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Koolau den spetälske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där syntes drag som den vansinnige guden endast
delvis roat sig att stympa; där borta grät en kvinna
ur två tomma hålor, i vilka en gång hennes ögon
rört sig. Några ledo kval och stönade av vånda,
andra hostade med ett läte som då man river itu
sidentyg. Två voro idioter och liknade till den
grad misslyckade apor, att till och med en apa
bredvid dem såg ut som en ängel. De grimaserade och
snattrade i månljuset under sina kransar av gyllene
blomsterklasar. En av dem, vars förvuxna örsnibb
bredde ut sig solfjädersformigt över hans skuldra,
bröt en grann, gulröd blomma och prydde
därmed sitt ohyggliga öra, som vippade till vid varje
huvudets rörelse.
Över dessa varelser var Koolau konung. Detta
var hans kungarike — en blomstersmyckad sänka
mellan skrovliga klippor, från vilkas skrevor vilda
getters bräkande kunde höras. På tre sidor reste
sig branta bergväggar, fantastiskt draperade med
den tropiska växtlighetens guirlander och urhålkade
av grottor, där Koolaus undersåtar hade sina lyor.
På den fjärde sidan stupade marken mot en avgrund,
och långt nedanför kunde man urskilja topparna av
lägre liggande berg och klippor, vilkas fot badade
i oceanen. När vädret var vackert, kunde en båt
landa vid den klippiga stranden, därifrån stigen
ledde upp mot Kalalau-dalen, men då måste också
vädret vara riktigt vackert. Och då kunde
stundom någon kallblodig bergsbestigare från stranden
klättra upp till Kalalau-dalen, till denna ensliga platå,
där Koolau härskade, men mycket kallblodig måste
den bergsbestigaren vara och den smala getstigen
2 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
