Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Koolau den spetälske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
predikade Guds ord och de som predikade sprit, ha
blivit stora hövdingar. De leva som kungar i hus
med många rum och med en hel rad av tjänare
att passa upp sig. De som inte hade något förut
ha nu allt, och om ni eller jag eller någon kanak
blir hungrig, rynka de på näsan och svara: »Nå,
varför arbetar du inte? Där ä’ plantagen!»
Koolau gjorde ett uppehåll. Han lyfte upp den
ena handen, och med dess knotiga, vridna fingrar
sköt han till rätta den lysande alteakvist, som prydde
hans svarta hår. Det var ett silverglänsande
månsken. Det var en stilla natt, men alla som sutto
omkring honom och lyssnade sågo ut som
mänskliga vrakspillror. Deras ansikten voro som
djurfysionomier. Här gapade ett hål där en näsa borde
ha funnits, hos en annan påminde armstumpen om
att en hand ruttnat bort där. De voro män och
kvinnor, dessa trettio, alla utstötta och förkastade,
ty alla voro de märkta av vilddjurets klor.
Där sutto de, blomstersmyckade, i den doftande,
skimmerljusa natten, deras läppar mumlade
sällsamma ljud och deras strupar kraxade bifall till
Koolaus tal. De voro varelser som en gång hade
varit män och kvinnor. Men nu voro de ej längre
män och kvinnor. Vidunder voro de, groteska
karikatyrer av människor. Fasansfullt stympade
varelser voro de, och det föreföll, då man betraktade
dem, som om de i tusen år inarterats i helvetet.
Deras händer, då de hade några, voro ej längre
händer, utan harpyklor. Trasiga, sönderslagna voro
de, som om någon vansinnig gud lekt med dem
som klåfingriga barn leka med dockor. Här och
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
