Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Koolau den spetälske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kröp tjöt han som en liten hund. Alla de övriga
spetälske med undantag av Kapahei hade flytt in i
sina hålor.
»Sjutton», sade Kapahei, »aderton», tilläde han.
Den sista granaten hade så godt som trängt in i
en av hålorna. Explosionen kom alla att fly ur
sina grottor. Men ur just den träffade hålan kom
där ingen. Koolau kröp in, trotsande den fräna,
stickande röken. Fyra gräsligt stympade kroppar
lågo där inne. En av dem var den blinda kvinnan,
hon som alltid hade gråtit ända till nu.
Då Koolau åter kom ut i det fria, fann han sitt
folk skräckslaget. Redan hade de börjat klättra
getstigen som ledde ut ur hålvägen och in bland
höjderna och klyftorna. Den sårade idioten
jämrade sig tyst och försökte följa dem, släpande sig
fram på händerna. Men vid första stigning av
marken sveko honom hans krafter och han föll
tillsammans.
»Vore bättre döda honom», sade Koolau till
Kapahei, som satt orörlig kvar på sin plats.
»Tjugutvå», svarade Kapahei.
»Javisst, det vore klokt att döda honom, tjugutre,
tjugufyra.»
Idioten satte till ett gallskrik, då han såg geväret
höjt emot sig. Koolau tvekade och sänkte vapnet.
»Det är svårt att göra», sade han.
»Du är en tok, tjugusex, tjugusju», sade Kapahei.
»Låt mig visa dig.»
Han reste sig och nalkades den sårade med ett
tungt klippstycke i sin hand. Då han lyfte armen,
råkades han av en granat, som befriade honom
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
