Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
FOLKUNGATIDEN.
1
småningom sträcka sitt inflytande till norden. Birger jarl hade sökt
öppna en lifligare samfärdsel med främmande land. Magnus, som
stått i nära beröring med Danmark och var förmäld med en
furstedotter från Holstein, älskade att omgifva sig med utländingar, af
hvilka han i mycket synes tagit intryck.
Utomlands berodde vid denna tid krigens utgång förnämligast
på rytteriet, hvars kärna utgjordes af de harneskklädde riddarne.
De voro samhällets mest ansedde män samt utmärkte sig framför
det lägre folket både genom sin krigsbonad och sina tänkesätt. I-
förd en tung jernrustning, med hjelmen på hufvudet och lansen i
hand, sprängde riddaren fram på sin likaledes jernklädde gångare.
Såsom tecken af sin värdighet bar han guldkedja och gyllene
sporrar, och på skölden hade han slägtens ärftliga ”vapenmärke»
afbildadt. Riddarståndet lifvades af en högstämd anda: att strida för
den heliga tron, att visa orubblig trohet mot sin furste, att skydda
värnlösa hörde till dess hederspligter. Höfviska seder och aktning
för qvinna räknades äfven som kännetecken på en god riddare. Den,
som skulle inträda i detta stånd, tjenade först som sven eller
väpnare; sedan kunde han, om han utmärkt sig, blifva »dubbad» till
riddare. Konungen eller ock en äldre, pröfvad riddersman gaf ho.
nom då ett slag med flata värjklingan, sägande: »I Guds och
helgonens namn gör jag dig till riddare; var tapper, trogen och
rättskaffens.» Vid festliga tillfällen anstälde riddarne lysande vapenlekar,
som kallades torneringar. Under krigisk musik redo de då, klädde
i skinande rustningar, med földa lansar fram, en mot en, till
täffingsstrid. Den, som med en kraftig stöt af lansen kastade sin
motkämpe ur sadeln, var segrare. Leken åskådades från upphöjda
läktare af ädla damer, hvilka åt segraren gåfvo det utfästa priset. Så
visade sig ridderskapet tappert i striden och uppträdde med glans
under freden.
Konung Magnus, som under sitt krig mot Valdemar erfarit
nyttan af det nya stridssättet, ville först och främst upprätta ett
inhemskt rytteri. Att omgestalta sin hird till ett sådant var honom
ej tillräckligt. Han stadgade derför på Alsnö möte, att en hvar, som
åtog sig russtjenst, det är tjente konungen till häst, skulle åtnjuta
»frälse», det är frihet från vanliga utlagor, för sitt gods. Den, som
åtagit sig en sådan tjenst och i utbyte vunnit nämnda förmon, hette
derför frälseman, då derimot skattebönderna voro »ofrälsen. Ehuru
.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
