Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
169
Men en vår, när kråkorna fort flögo hemåt mot norr, öfver
Danmark, öfver Skåne, högt öfver de gröna rågåkrarne och de
blå vattnen, och när de skönjde tornspirorna från kungens stad,
var denna alls icke i ordning att taga emot dem.
Kråkorna hade då missräknat sig på tiden, eller, rättare
sagdt, våren själf hade räknat månaderna fel, den hade alls icke
hunnit upp till kungens stad, snön låg ännu kvar på taken, och
strömmen och hafvets vikar voro bundna under grå isflak, icke
den minsta lilla hästhofsört vid dikeskanten eller hyacint på
rabatten var någonstädes att se.
«Gle li ap!« sade kråkorna, »det var kuriöst, det hade vi
alldeles inte tänkt oss, men det är intet att göra vid, man får
vänta, får vänta, på våren, på våren!
Och visst fingo de vänta. Våren flyger alls inte så fort som
kråkor, det tog lång, lång tid för den att traska från Danmark
och Skåne upp till kungens stad.
Men kråkorna hade rätt roligt under tiden. Vintern var nu
något nytt, och allt nytt är så bra.
Kråkorna åkte kana utför kyrktaken och sparkade ned snö
på människorna, som gingo nedanför på gatan, själfva kråkpappa
och gamla kråkonklar voro midt i leken ibland, och mattade som
okynniga pojkar efter de finaste cylinderhattarne.
Och sant var det, som tanterna hade sagt, att det var icke
svårt efter födan. Inne på gårdarne fanns ännu något att snoka
reda på i halmkärfvarne från julen, stora halmkärfvar, gula och
täta som i Danmark eller en skånsk bondgård; så fort en af
kråkorna kom flaxande mot kärfven, flydde alla sparfvarne förfärade
sin kos; kråkorna kunde ju icke krypa in i halmen som sparfvarne,
de ruskade omkull hela kärfven i stället, det var det
enklaste, och sedan lämnade de icke ett korn af innanmätet kvar.
Men det bästa af allt var strömmen, den blå strömmen, som
flöt rakt igenom kungens stad. Kråkorna hade väl aldrig brytt
sig en bit om strömmen förut, men nu var den blifven deras bästa
tillhåll.
Det mörka vattnet kom nu brusande med väldiga isflak på
ryggen, men vid stranden låg isen ännu tjock i en lång grågul
remsa, och denna var helt och hållet öfverstänkt af ihjälfrusen
nors och glittrande strömming, som vågorna rullat upp eller
fiskrarne kastat ut från kajerna, — kråkorna gingo hvar dag som vid
dukadt bord, hoppade omkring på isstyckena, svalde strömming så
de kunde storkna, och kastade skämtsamt sillnackarne i hufvudet
på hvarandra; ja, det var ett öfverflöd.
Kråkmamma var strålande belåten, och kråkpappa tjocknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
