Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
178
tillfället så fogade. Han satte stort värde på sin egen ståtliga
figur, raljerade med behag och var för den skull en högt uppburen
fruntimmerskarl, och han kände icke mer än en enda skyldighet,
den att oklanderligt sköta sin tjänst vid regementet — för
att slippa arrest. Och allmänt sade damerna, som han smickrade
mycket, att han var en karl af högst god ton.
Till honom vände sig unge Lejonman med sina bekymmer.
Han blef af ryttmästaren med välvilja mottagen. De båda
unge männen filosoferade tillsammans, öfverlade, resonnerade,
diskuterade och afgjorde, att det viktigaste för Lejonman var att
vinna tid, och att han för den skull tillsvidare borde fortfara med
sina små osanningar.
I följd af dessa öfverläggningar blef det beslutadt, att
Lejonman skulle skrifva till Adèle och förkunna, det hon var
ganska välkommen till friherrinnan Lejonman i Stockholm; men att
friherrinnan först ville sluta en liten reparation i sin våning och
just berörande det rum, hvari Adèle skulle bo, och att hon således
skulle slå resan till Stockholm ur hågen på åtminstone två
månaders tid.
Och som två månader är en ganska lång tid, då man blickar
framåt isynnerhet med unga ögon, föreföll det de båda unga
männen vara omöjligt, att det icke under de åtta veckor, som
utgjorde dessa två månader, skulle yppa sig en omständighet,
hvarigenom saken skulle kunna rangeras till det bästa. Ja, man var
fullt ense om, att allt lyckligt och väl skulle gå efter Lejonmans
önskan, och det fastän den unge baronen i verkligheten ännu icke
själf visste, hur han ville ha det.
Emellertid — att lefva två hela månader utan att få se
Adèle, originalet till den vackra daguerrotypbilden, syntes vara
hennes unge och förälskade kusin tråkigt,
Han blef tystlåten och dyster. Rosorna på hans kinder
försvunno den ena efter den andra, och en ängslig blekhet intog
deras ställe.
Så hände det, att just nu den treflige ryttmästaren vid
lifgardet till häst fick permission att resa från staden, och han
beredde sig att resa hem. Han ansåg att förströelse och nya föremål
skulle kunna återföra lynnet i hans unge väns, baron Lejonmans,
själ, och han föreslog honom att vara sig följaktig till sitt
hem, att tillsammans med ryttmästaren tillbringa någon tid i Örebro,
där ryttmästaren hade sitt fädernehem, att därifrån skrifva
till Adèle och upptäcka för henne rätta förhållandet, att urskulda
sig med renheten af sina första afsikter samt att låta henne bli
stött, om hon icke tyckte om hans ursäkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
