Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 34. Löjtnant Hammelhufvud anhåller om ett samtal mellan fyra ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
401
Kap. 34.
Löjtnant Hammelhufvud anhåller om ett samtal mellan fyra ögon.
Sällskapet hade samlat sig på bryggan vid trädgården, därifrån
man njöt den sköna utsikten öfver Venern till Lurö.
Segel- och fiskarbåtar gåfvo lif åt den annars enformiga
vattenytan.
Prosten yttrade några sinnrika reflexioner om handel och
sjöfart. Rådman Klippinger stod med vidöppen mun och icke
mindre vidöppna ögon samt lyssnade till detta tal, som rörde
honom närmast.
Då den alltför beskedlige artisten Penselström och fröken
Lydia kommo ned till stranden, märkte den sistnämda, att någon
frontförändring i de respektive medlemmarnes position, om man
tillåtes få nyttja ett militäriskt uttryck, blifvit tillvägabragt inom
den samlade societeten.
Den stackars fröken Almkrona satt på en bänk och hade
intagit en vacker attityd, i det att hon sträckte ut sin, oaktadt
förbindningen, nätta fot. Ett uttryck af stolthet sväfvade öfver
hennes läppar och hon betraktade med en förnäm kallsinnighet de
förbisväfvande fartygen.
Pastor Frisell stod icke vid hennes sida.
Han hade däremot tillsammans med mamsell Klippinger
intagit en liten bänk under ett kastanieträd, där de båda förlofvade
betraktade hvarandra med tämligen skarpa blickar, och under det
att deras kinder glödde, sväfvade hviskningar dem emellan,
hviskningar, hvilka föreföllo att vara af den art, som man allmänt
plägar kalla sparlakansläxor.
I förbigående anmärkte fröken Lydia för sig själf, att det
var synd om den stackars flickan, hvilken verkligen hade skäl att
beklaga sig öfver sin fästmans mindre grannlaga uppmärksamhet
emot fröken Almkrona.
Likväl såg mamsell Klippinger ut, som om hon vore den
straffvärda; ty pastorn var den som bannade, såsom det en
svartsjuk och bister tuktomästare till fästman ägnar och anstår.
Löjtnant Hammelhufvud såg ut att befinna sig i klämma,
äfven han.
De tre tanterna Lohufvud hade slagit krets kring honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
