Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 38. Nattliga äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
440
— Han har lämnat Lurö, sade artisten.
— Lämnat?
— Ja, han sprang i en segelbåt, som han hyrde och
befallde en fiskare att segla honom till Karlstad.
— Till Karlstad?
— Ja, se där synes han, hur han flyger öfver Venern, fortfor
artisten och pekade utåt vattenytan, där en fiskarbåt syntes
segla fram för den lätta brisen.
Båten var ej längre bort, än att man kunde igenkände baron
Lejonman sittande i denna.
Tanterna Lohufvud ropade och vinkade åt honom; men han
tycktes inte märka det, kanske ville han det ej.
Fröknarna Lohufvud skreko och gräto.
Grefvinnan Stålsko antog en föraktfull min, Hon hvarken
öppnade sin mun för att ropa efter honom; ej heller vinkade hon
åt den bortseglande.
Slutligen sade hon icke så litet hetsigt och under det att
hon fixerade sin dotter:
— Här måste hållas en undersökning.
— Jaha, en undersökning, en undersökning! ropade alla
fröknarna Lohufvud.
— Låt mig få reda på saken, fortfor grefvinnan.
— Ja tala om allt! sade »tant Brita».
— Jag vill vara domare, bestämde grefvinnan själf.
— Det är rätt! sade fröken Lovisa.
— Låt oss sätta oss här i en krets, kommenderade
grefvinnan.
— Alldeles som i en forntida domarring! utropade fröken
Rebecka.
— Jag vill veta, hurudan den dotter är, som jag äger, sade
grefvinnan spännande sina blickar i fröken Lydia.
Ett svagt och ogillande mummel hördes, hvilket föreföll
fröken Lydia som den ljufvaste musik, ty det är alltid härligt
att höra sig hafva vänner.
Men grefvinnan frågade ej efter denna oppositionsyttring
utan fortfor:
— Jag vill veta, om jag hädanefter kan trycka min dotterr
såsom förut till mitt moderliga hjärta, om hon är värd min kärlek
och ömhet.
— Mamma! sade fröken Lydia helt sakta.
Hon kände, att hennes hjärta skälfde af ångest.
Det låg i hennes moders anlete i denna stund ett uttryck
af stränghet, som fröken Lydia endast en gång i lifvet sett där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
