Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 56. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
598
till, ville vända tillbaka till pensionen, nekade du mig det med
fullt ut lika hårda ord, som dem du nu användt i ditt tal till mig.
— Hårda ord! — Hårda ord! härmade furstinnan Evelina
under ytterligare en teaterjest.
— Ja, inte kan du väl neka till, mamma, att du nu på
ögonblicket begagnat hårda ord i ditt tal till mig, sade Mariana.
— Nej naturligtvis, väsnades änkefurstinnan gestikulerande.
Sanningen är alltid svår att höra.
— Jag har aldrig fruktat och skall ej heller någonsin frukta
att höra sanningen, förklarade Mariana.
— Nej hör man på bara! utbrast furstinnan. Men tror du
då inte, du lilla intrigmakerska — —
— En sådan är jag inte, protesterade Mariana.
Furstinnan fortsatte sin afbrutna mening:
— Tror du då inte du lilla intrigmakerska, säger jag trots
alla dina protester, att jag är tillräcklig människokännare för att
inse, det sir Augustinus S:t Johns är dig så misshaglig, just emedan
din mor hyser en varm kärlek till denne ädle man och därför
att ditt lilla slynansikte och din fromma pensionsoskuld icke
hafva lyckats att spinna ett nät åt dig själf för sir S:t Johns mera
erfarna och prosaiska hjärta! — Ha, ha, ha!
— Hvad säger mamma!
— Lilla dumhufvud där! Ha, ha, ha!
Mariana tog ett steg tillbaka. I vild förfäran slog hon
armarna öfver sitt hufvud och ilade bort från verandan, under det
att öfver hennes läppar kom ett klagande ångestskri:
— Store Gud! Går jag i vägen för min egen mor!
Änkefurstinnan slog hårdt igen dörren till verandan efter
sin dotter.
— Det var det, jag anade, mumlade hon mellan tänderna.
Jag trodde det. — Mariana afundas mig min lycka. — Hon älskar
S:t Johns! — Men jag skall aldrig, aldrig afstå honom åt henne!
— Nej aldrig!
Hvilken moder!
Och Mariana! Den arma oskuldsfulla Mariana! Hur
förkrossad skulle hon ej känna sig efter denna scen. Hon såg sig
vara missförstådd af sin egen moder, ja, ännu mera: Hatad af
henne och modern ville kujonera henne!
O, hvad Mariana hatade denne sir S:t Johns!
Hon önskade, att hon skulle få dö — dö genast — eller vid
närmare eftertanke, att hon skulle kunna fly tillbaka till den
gamla, för henne så kära pensionen och till dess frid.
Omgifningen, som hon hade här å Rivieran, ja hela den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
