Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 63. Ett nederlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
674
— Ja, det är något mystiskt, som hvilar öfver hela hennes
gestalt.
— Hvad var det, hon hette?
— Adèle Haraldson.
— Ja visst, det var general Haraldsons dotter. Hur var
det, hon kom visst i någon slags kontakt med sin släkt?
— Ja, tyvärr gjorde hon det, men jag måste sanningsenligt
säga, att den stackars flickan var alldeles oskyldig till hela
bråket. Det var de mest oanständiga intriger, som spunnos mot
henne af hennes egen köttsliga faster.
— Hvad hette hon?
— Friherrinnan Lejonman, änka efter presidenten, baron
Lejonman.
— Ja, nu klarnar det i mitt minne. Hon var ju läserska?
— En tid var hon det, så omvändes hon af sedermera
statsrådet baron Örnnäbb och lefde ett mycket världsligt lif, men på
sistone återföll hon till läseriet.
— Hvad hade hon emot flickan?
— Det, att hon var af borgerlig börd och vidare, att
hennes son, baron Axel Lejonman och Adèle Haraldson blefvo
förtjusta i hvarandra.
— Lumpna skäl.
— Det hviskas om, att friherrinnan Lejonman smusslat undan
flickan på något märkvärdigt sätt och man påstår, att hon icke hållit
sig för god att verka såsom agent uti det hvita slafveriets stab.
— Hon skulle således hafva sålt flickan till något otuktsnäste?
— Man vet intet med visshet. Men det har man klart för
sig, att det varit ett mycket häftigt uppträde mellan friherrinnan
och hennes från England hemkomne son strax före friherrinnans
död, och att baron Axel Lejonman begärde och erhöll ett års
permission från sin befattning uti svenska legationen i London
samt hals öfver hufvud reste öfver till Sydamerika, som man tror,
i afsikt att söka efter sin förlorade fästmö.
— Det var en ruskig historia.
Nu sjöngs det åter vid pianot. Denna gång var det ett
fruntimmer, som bestod sången:
Hvad är hoppet? Själens ljusa vingar
Sorgsna hjärtats säkra egendom,
Hvarmed man sig gladt och lustigt svingar
Ifrån ängslans många »men» och »om».
— Hvem är det som sjunger?
— Det är mamsell Hanna Hallgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
