Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 76. Spökhistorier i väfkammaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— För alltid.
— Tillåt, att jag tviflar.
— Tvifla bäst tusan bror vill; men nu somnar jag på en
stund; ty jag har i dag arbetat styft och är trött.
— Sof godt!
— Tack!
Han sträckte ut sig på soffan och inom få minuter hade
han slumrat in.
Under det att Bernhard tog sig en stärkande middagslur
och därvid drömde om sin Ulla, hvilken han trodde vara ren och
ljuf som en himmelens ängel, gick magistern funderande af och
an med stora steg i kammaren.
Det var ej vackra tankar, som magistern hvälfde i sin hjärna.
— Detta var mycket att fundera på, tänkte han. — —
Bernhard älskar Ulla eller kommer bestämdt att älska henne. —
Men hon älskar mig — ha, ha, ha! — Jag har hennes
bekännelse. — — — Skulle nu så olyckligt hända att — — — Ulla
— — — blir mor i förtid — — — Ja, då vill jag blåsa på
Bernhards kärlekseld, så att den riktigt må komma i fart och
brinna — — — och hon — — — hon är vek som ett vax i
värme — — — hon skall snart älska honom tillbaka och
Bernhard skall yfvas af faderskapet — ha, ha, ha!
Han stannade och såg ut genom fönstret.
— Men försiktig måste jag vara, fortsatte han sin tankegång
och emellertid njuta af mitt företräde så länge, som det är
möjligt att få göra det. — Men sedan — sedan måste jag
härifrån; ty huru barnslig Bernhard i det hela taget är uti vissa
saker och ting, så är han dock i vissa fall skarpsynt nog och han
skall nog i sinom tid upptäcka — — — Därför måste jag skaffa
mig missiv härifrån.
Återigen gjorde han ett uppehåll vid fönstret.
— Det är i det hela taget en lycka i olyckan, att Bernhard
kastat sina blickar på Ulla.
Magistern tycktes likväl ej vara så särdeles nöjd ändå och
han mumlade;
— Men mamsell Eva får jag väl då lof att slå ur hågen,
hvilket sannerligen är skada; ty nog kommer hon att få en stor
hemgift alltid. — — — Emellertid vill jag fortsätta min kurtis
med henne, på det att hvarken hon eller någon annan måtte börja
att ana oråd. — Jag hör henne åter slå i väfstolen. — Jag går
ned till henne.
Helt tyst och utan att Bernhard vaknade, lämnade Setterlund
sitt rum och gick ned i väfkammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
