Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hur Aloysius Pankburn blev karl igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jo, här är den. Francis eller Barbour», läste han.
»Infödingarna krigiska och lömska — melanesier —
människoätare. Valfångstfartyget »Västern» — ja,
så hette det. Grund — uddar — ankarplatser —
jaha, Redscar, Owen Bay, Likikili Bay, så skall det
låta... djupt inskurna vikar, mangrovekärr . . .,»
Grief såg upp. »Det där är alldeles säkert den ö ni
talar om, Pankburn.»
»Nå, seglar ni?» frågade den andre ivrigt.
Grief nickade.
»Det låter bra, tycker jag. Om det varit fråga om
hundra millioner eller någon sådan där vanvettig
summa, skulle jag inte ha reflekterat på det ett
ögonblick. Vi segla i morgon, men på ett villkor.
Ni kommer att absolut lyda mina befallningar.»
Den andre nickade ivrigt och gladt.
»Och det betyder: ingen sprit.»
»Det är då bra hårdt», klagade Pankburn.
»Det är mina villkor. Så pass mycket doktor är
jag att jag kan dra försorg om att ni inte tar någon
skada. Och ni kommer att få arbeta — tungt
arbete, sjömanssysslor. Ni skall göra regelbundna
vakter o. s. v., fastän ni äter och sover i aktern
tillsammans med oss.»
»Det är överenskommet 1» Pankburn räckte honom
handen till bekräftelse av avtalet. »Om det inte blir
min död», tillade han.
David Grief slog i en sista styrkedryck. »Var så
god.»
Pankburn sträckte halvvägs ut handen. Men så
fick han ett plötsligt krampaktigt anfall av beslut-
49
En solens son. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
