Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hur Aloysius Pankburn blev karl igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Gilbertsöarna fortfor han att hamra. Sedan kom
turen till sandpapperet. Hundrafemtio famnar är
nio hundra fot, och varenda länk i hela denna långa
kätting blev glättad och polerad så som ingen annan
kätting någonsin varit. Och då den sista länken
hade fått sitt andra överdrag av svart färg, gav han
sitt utlåtande.
»Kom an med mera grovarbete», sade han till
Grief. »Jag skall ta i tu med alla edra kättingar,
om ni sä vill. Och ni behöver inte vara orolig för
mig längre. Jag ämnar aldrig mera smaka en droppe
sprit. Jag ämnar träna mig. Ni fick mig riktigt
kuschad då ni klådde mig, men det vill jag säga er,
att det kommer inte att räcka i evighet. Träna mig!
Jaha, jag skall träna mig tills jag blir lika hård
alltigenom och lika blank överallt som den här
kät-tingen. Och en dag, mr David Grief, skall jag på
ett eller annat sätt komma i en sådan form att jag
kan klå er, liksom ni klådde mig. Jag skall örfila
upp er tills edra egna negrer inte känna igen er.»
Grief var överförtjust.
»Nu talar ni som en karl!» utbrast han. »Den
enda möjligheten för er att kunna klå mig är att bli
en karl. Och då skall ni kanske . . .»
Han tystnade i hopp att den andre skulle förstå
antydningen. Aloysius famlade efter meningen, och
plötsligt lyste det till i hans ögon, som om det gått
upp ett ljus för honom.
»Då skall jag kanske inte längre ha lust att klå
er, menar ni?»
Grief nickade.
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
