Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Djävlarna på Fuatino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melankolisk faun», tänkte den unge mannen, då den
gyllenbruna skogsguden steg fram till David Grief,
som satt där med utsträckt hand.
»David», sade David Grief.
»Mauriri, Store Broder», sade Mauriri.
Och enligt bruket bland män, som svurit varandra
blodsbroderskap, kallade var och en den andra icke
vid hans namn utan vid sitt eget. De talade
Fua-tinos polynesiska språk, och Brown kunde endast
sitta och gissa sig fram.
»En lång simning för att säga talofa», sade
Grief till den andre, från vilken vattnet skvalade
ner på däcket.
»Många dagar och nätter har jag väntat på din
ankomst, Store Broder», svarade Mauriri. »Jag har
suttit på den Stora Klippan, där de förvara
dynamiten, som jag satts att vakta. Jag såg dig nalkas
inloppet och glida tillbaka ut i mörkret. Jag visste
att du skulle vänta tills det blev morgon, och därför
följde jag efter dig. Det råder stor oro bland oss.
Mataara har i många dagar gråtit och längtat efter
att du skulle komma. Hon är en gammal kvinna,
och Motuaro är död, och hon är bedrövad.»
»Gifte han sig med Naumoo?» frågade Grief
sedan han skakat på huvudet och suckat, som
brukligt är.
»Ja. Till sist gåvo de sig ut och levde
tillsammans med getterna, men så förlät Mataara och de
kommo tillbaka och bodde hos henne i det Stora
Huset. Men nu är han död, och Naumoo dör också
snart. Stor är vår sorg, Store Broder. Tori är död,
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
