Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVARTFLÄCK.
Jag har inte längre så höga tankar om Stephen
Mackaye, fastän jag förr har hållit så mycket på honom.
Jag vet nog att jag på den tiden var mera fästad vid
honom än om han varit min egen bror. Om jag
någonsin mera träffar Stephen Mackaye, svarar jag inte
för vad jag gör. Det går över mitt förstånd att en
man, med vilken j ag delat proviant och sovfiltar och
med vilken jag färdats med hundspann över Chilcoot,
artat sig på det sättet. Jag uppfattade alltid Steve
som en hedersman, en god kamrat utan ett jota av
någonting hämndlystet eller elakt i sin natur. Aldrig
mera skall jag tro på mitt omdöme om människor.
Jag skötte ju den där mannen under en tyfoidfeber,
vi svälte tillsammans vid Stewarts källfloder, och han
räddade mitt liv på Little Salmon. Och nu, efter alla
de år vi ha varit tillsammans, kan jag inte säga något
annat om Stephen Mackaye än att han är den
lump-naste människa jag någonsin träffat på.
Vi foro till Klondike under höstrusningen 1897,
och vi gåvo oss ut för sent för att komma över
Chilcoot-passet före köldens inbrott. En del av vägen buro vi
vår utrustning på ryggen, då det började snöa så
smått, och sedan måste vi köpa hundar för att frakta
den med släde den återstående delen av vägen. Det
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
