Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frukterna av ert livslånga arbete i trampkvar=
nen. Av denna mat skullen I ha hämtat styrka,
av dessa böcker och konstverk skullen I ha
hämtat kunskap och glädje. Men i er okun*
nighet och vidskeplighet han I skänkt det allt*
samman till odjuret här inne.»
Han gick mot nästa dörr och sparkade upp
den. Strax kom en ofantlig lädderlapp fladd*
rande emot honom och sökte med sina stora
svarta vingar förblinda honom, liksom den
så länge förblindat människorna ute i dalen.
»Nej, nu skall det ta’ en ända med Okun*
nighetens svarta troll!» utbrast Anders, höjde
sitt svärd och klöv läderlappen mitt itu, så
att de svarta vingarna susande sjönko ner, en
å vardera sidan om honom. Nu kommo
ans följeslagare fram och tittade in. Men
knappt hade de gjort det, förrän de höjde ett
tjut av fasa och sprungo sin väg.
Där inne låg på en praktfull vilosäng ett
otäckt vidunder med väldig buk, långa armar
med långa klor, stort skalligt huvud, hungrigt
gap och lystna, ilsket rullande ögon. Det
reste sig genast för att rusa på Anders.
Men Anders jublade: »Se där ha vi äntli*
gen draken!»
Och med ett enda hugg slog han huvudet
från den digra kroppen, som dånande damp
omkull.
»När draken är här, så kan prinsessan inte
vara långt borta», tänkte Anders. Han lyfte
upp det fula huvudet i ena örat, gick mot
närmaste dörr och öppnade.
Dar inne sken morgonsolen in genom små
färgade glasrutor, och mitt i det glada bro*
kiga ljuset satt där mycket riktigt en liten
gullhårig prinsessa och spann.
»God morgon prinsessa!» sade Anders.
»Jag heter Sankt Göran, och här är drakens
huvud.» Och så slängde han det framför
hennes fotter.
Hon tittade häpen på honom med stora
blå ögon.
»Men är det inte Anders?»
»Men är det inte Elin?» ropade han och
slog armarna om hennes hals.
»Jo, det är det. Jag har suttit hos det här
gamla trollet i sju långa år», svarade hon.
Och hennes ögon voro fulla av stora runda
tårår, precis som då han gick sin väg den där
morgonen för längesen.
»Kom nu Elin, prinsessan min», sade Anders.
»Nu är draken död, och nu randas det andra
tider för vår by.»
Han tog henne vid handen och förde henne
med sig genom slottet ut till stora porten,
som han slog upp på vid gavel. Där utanför
stod byfolket i bävande väntan.
»Nu är draken död!» ropade Anders, så
det klang långt bort i skogen. »Den gamle
Förtryckaren och Blodsugaren och hans bunds*
förvant, Okunnighetens svarta troll, skall inte
längre härska över er. Länge nog han I slitit
i glädjelöst arbete för att göda trollens bukar
stinna. Nu skolen I börja arbeta för er själva
och för edra barn. Drakslottet skall jämnas
med jorden, och dess skatter skola strömma
ut bland folket, riklig föda, böcker och konst*
verk till styrka och glädje. Vi skola timra
nya röda stugor och röja den mörka skogen,
så att vi få fält för våra skördar och ljus för
våra hem.»
Och medan han talade så, strömmade solens
varma, gyllene ljus ner över drakedödaren och
hans prinsessa och deras folk.
Ivan Pauli.
♦
Starpappas dröm.
En vacker marskväll i solnedgången satt
staren på husgaveln och putsade sina fjädrar.
Han knep om dem med näbben vid roten
och strök ut mot spetsen, så att de lågo jämnt
och vackert, för då värmde de bättre. Ibland
hittade han en liten lus under vingen eller i
bröstdunen. Då höjde han på huvudet och
svalde, och det lilla krypet gled sakta ned
och sparkade och kittlade honom i strupen.
Och staren blinkade långsamt och njöt. Och
så började han plocka igen.
När nu alla fjädrarna lågo jämnt och vac*
kert, som tegelpannorna bredvid honom, och
dunen voro fria från sexfotingar, bredde han
ut vingarna och hoppade ned från gaveln.
Marskvällens våta fylliga luft tog emot honom.
Den smög utefter det svarta fjäderpansaret ända
in under vingarna och svalkade honom. Sakta
flög han bort mqt den bladlösa almen, där
holken satt, och där gumman redan väntade
honom.
— Det blir dimma till natten, sade han.
— Jaa, sade starmamma, jag tackar då solen,
att vi inte ha några små än. De fröse väl ihjäl
i det här vädret.
Snart sutto de båda med huvudet under
vingen och sovo.
Och starmamma drömde, att hon hade fem
småttingar, och att holken trillade ned, och
ungarna, ramlade ur, och att katten satt på
en sten och såg på.
Starpappa hade en underlig dröm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
