Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han tyckte han flög genom en stor barr»
skog. Det var skymning därinne, fast solen
sken. Över blåbärsriset och mossarna reste sig
granstammarna likt arkader och pelargångar
långt inåt skogen. Här och var fanns det
fönster i taket, där solen bröt in, och där
tusen myggor dansade i den ljusgröna strim»
man, en sjungande dans över enebuskar och
trefaldighetsblomst.
Staren hade gärna sjungit en stump om allt
det vackra, han såg, men han tordes inte för
allt det tysta omkring honom. Det enda ljud
han förnam, var ett litet prassel, när en ekorre,
lurvig och snabb, lopp genom takets galler»
verk.
När nu staren kommit långt in i skogen,
träffade han på en bred, rak väg, som gick
upp mot ett vitt slott. Det slottet var så vitt,
att staren tänkte det måtte vara själva solens
hus. Därför flög han upp för att se på det.
Inte bodde solen i det slottet. Men där
bodde en liten prinsessa, och hon lekte just
i sin stora trädgård med en vit killing. Medan
han bet bladen av en buske, sprang hon ifrån
honom och när hon kommit en bit bort på
sandgången ropade hon: — Kille, kille kom.
Då snurrade killingen iväg så fort hans ben
kunde springa, och när han kom fram till
prinsessan, satte han dem alla fyra till spjärn
mot marken och stannade mitt i vildaste far»
ten. Och så skrattade båda två, var på sitt
sätt.
Staren satte sig på en gren och såg på. Han
lade huvudet på sned, än åt ett håll, än åt
ett annat och vred och vände sig på alla sätt
för att kunna följa deras lek, vart den gick
över gångar och gräsplaner.
Ett tag, när prinsessan kom alldeles under
trädet, där staren satt, kunde han inte hålla
sig längre utan öppnade sin gula näbb.
— Goddag, lilla prinsessa, sade staren.
Det sade han nu bara för sitt höga nöjes
skull, för han var inte bortskämd med att folk
förstod, när han språkade med dem. Hemma
i Råby, när blåsten sjöng över slätterna, bru»
kade han ge pojkarna goda råd, hur de skulle
få draken att gå högt. Sånt förstod starpappa
sig gott på. Men pojkarna förstodo inte
honom.
Till hans förvåning såg emellertid prinsessan
genast upp mot trädet.
— Goddag Gulnäbb, sade hon. Vill du inte
komma ned och leka med.
I drömmen glömde staren sin rädsla för
människorna. Han flög genast ned och satte
sig på prinsessans hand. Hon såg honom in
i ögonen. — Har du några bekymmer, sade
hon.
Det hade staren aldrig tänkt på, så han
måste fundera ett tag.
— Det är allt svårt ibland, att det är så
mörkt om nätterna, när solen är borta, sade
han efter en stund. Och så är det ju litet
klent ställt med födan om vintern.
— Då var det bra, du kom hit, sade prin»
sessan. Här är lyckans vita slott. Här går solen
aldrig ner, och här finns det mat hela året
om.
Så sprang hon en bit bortåt sandgången
och ropade:
— Kille, kille kom.
Killingen satta iväg som en vind och stan»
nade framför prinsessan. Och staren flög efter
och satte sig på hennes axel.
Denna och många andra lekar lekte de da»
gen lång, och när prinsessan ville vila sig,
kastade hon sig ner i lindarnas blåa skugga.
Killingen låg bredvid och flämtade efter leken,
och staren satt ovanför i linden. — Åh, vad
jag har roligt, skrattade prinsessan.
— Määäh 1 svarte killingen.
Men staren sjöng för prinsessan och geten
en visa om solen, som vandrar hela dagen på
ängarna blå och sår av sitt vita ljus åt allt,
som lever.
Utanför lyckans vita slott sken solen dag
och natt, men värmen blev aldrig tryckande.
När prinsessan vart trött, sov hon i ett
svalt rum mot norr, skuggat av gamla lönnar.
Killingen låg på en matta vid sängen, och
staren satt i det öppna fönstret med huvudet
under vingen.
Vaknade han om natten, blev han aldrig
rädd för mörkret. Han kunde se under lön»
narna, hur solen sken där ute på gula fält.
Men hur nu dagarna gingo under ras och
sång och vila, började staren bli mätt på leken.
Han kunde inte själv förstå, hur det kom sig,
att han inte var så jublande glad som förr åt
solljuset och värmen. Och fast han hade fullt
upp med mat, så tyckte han inte den smakade
så som förr.
Men om natten, när han satt i fönstret och
lyddes på prinsessans lugna andedrag och kil»
lingens korta flämtande, började det gå upp
för honom, att det berodde på, att det aldrig
var mörkt och kallt.
Han började undra om det inte var just
för det natten var lång och hemsk, som det
var så jublande roligt att vänta på den första
solstrimman. Och var det inte just när man
strävat och svultit, som maten smakade bäst.
Här vaknade starpappa. Det första han såg
var den höga röda väggen med alla fönstren
och järnbalkongerna. En tunn dimma, kall och
fuktig, hängde orörlig över väggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
