Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
120.
Att du var grym mot mig i forna stunder
Är nu uti min nöd mitt bästa värn;
Jag eljest för mitt fel visst ginge under,
Då jag ej nerver har af hamradt jern.
Ty om min grymhet lika hårdt dig slagit
Som din slog mig, då led du helfvetsqval;
Och jag, tyrann, har ej i räkning tagit,
Hur förr jag led, då du min glädje stal.
O, att vår sorgenatt mig påmint hade
I själens djup, hur veklig smärta slår!
Då skulle strax vi till hvarandra glade
Den balsam räckt, som helar hjertats sår.
Men nu ditt felsteg har försoning blifvit:
Mitt har för dig, för mig ditt lösen gifvit.
—
121.
Långt hellre vara låg än synas vara,
När ändock skammen träffar begge två,
Och man dermed en lycka mister bara,
Som icke käns, blott syns för andra så.
Ty hvi skall ögat hos en falsk belackare
Mig håna för det heta blod, jag fått?
Hvi skall min svaghet spejas ut af stackare,
Som tycka dåligt, hvad jag finner godt?
Nej, jag är den jag är, och de, som peka
Åt mig, blott röja egna fel dermed.
Jag går rakt fram, hur de i krokar leka,
Och vill för deras domslut gå i fred; —
Blott ej det ligger sanning i de orden,
Att ondskan herrskar öfver allt på jorden.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
