Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig åt något slags gröfre arbete, hade hennes smärta former
bibehållit sin smidighet och hennes små händer sin hvithet
och mjukhet. Om hon icke varit klädd i en bondflickas enkla
drägt, hade man ej kunnat ana att hon var en landsbygdens
dotter.
De begge barndomsvännerna följdes åt upp till berget,
ej hand i hand som förr, ty det var någonting inom Maria,
som sade henne, att mycket hade blifvit förändradt sedan hon
i våras framgått till Herrans bord; hvad som passade för ett
år sedan, gick ej an numera, då hon ej var barn längre. Men
för öfrigt var hennes sätt emot Olof oförändradt, möjligen litet
mera blygt och tillbakadraget. I hennes blick strålade henne
sjelf ovetande en stilla, innerlig hängifvenhet, som hon var för
okonstlad att dölja. Den oinskränkta beundran, hon hade för
Olofs utmärkta själsegenskaper, framlyste öfverallt; talade han,
så lyssnade hon med en min af andakt; svarade hon, så skedde
det alltid blygsamt, nästan ödmjukt och med den mest rörande
uppriktighet. Ty att dölja någonting för honom, som var
hennes oupphinneliga förebild, hennes lag, hennes samvete, hennes
själ — det var omöjligt.
Tiden var knapp och de båda unga hade så mycket att
säga hvarandra, men de tycktes icke tänka derpå. Långa
stunder sutto de tysta, Olof försänkt i tankar och Maria oafvändt
betraktande sin väns ädla anletsdrag, då hon trodde sig
obemärkt; men ofta hände det, att deras blickar möttes, och då
rodnade hon och vände hastigt bort hufvudet. För ett år sedan
skulle hon ej hafva gjort det. Men nu var hon på sitt
sextonde år.
Till sist, då skymningen bredde sig kring de båda
vännerna, började de tänka på uppbrott och afsked.
— Jag har lång väg att färdas i qväll, sade han. Vi
måste skiljas.
Han suckade.
Hon suckade också, men ingendera öfverraskade den andra.
Tysta gingo de utför berget.
— Det har varit ett underligt möte detta, sade Olof till
sist. Jag har talat med dig och ändå har jag inte talat hvad
jag ville. Jag vet inte, hvad det är som återhållit mig.
Maria visste ännu mindre. Men lycklig hade hon varit
i Olofs närhet, det visste hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
