Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 ALEXANDER JAKOVLEV
ögonblicks svaghet, och ni har redan tärikt er, gud
vet vad! Nog med bracksamtal!
— Om det är nog, så är det nog. Mig gör det
alldeles detsamma.
Jag såg, att hon var nära att brista i gråt. Något
måste vara på tok.
Samma afton bjöd hon mig på teatern.
— Kom med, sade hon, jag har skaffat en biljett
åt er!
— Tackar allra ödmjukast, ni är alldeles för
vänlig.
Uppriktigt sagt blev jag inte så lite förvånad.
Hon uppvaktar mig, tänkte jag. Har man sett på
maken! Hon tror kanske, hon fått tag på en fästman.
För resten, det kan göra precis detsamma.
Vi såg Farbror Vanja.
Och just då man kommit till höstkvällen, till
den scen, där farbror Vanja sorgset, nästan gråtande
säger: »O, vad det är tungt, om du bara visste, hur
tungt det är!» och Sonja svarar honom: »Vad ska man
göra åt det? Man måste leva, man måste tåligt bära
sina lidanden. Även vi ska få vila och se himlen
smyckad med diamanter!» — då hoppade min granne
upp, men satte sig ned igen; Vet ni, jag blev
riktigt förskräckt. Viskade till henne:
— Hur är det fatt?
Och hon svarade också viskande:
Hösten kommer, och vem ska jag då ha vid
min sida? Säg, säg, vem ska då vara hos
mig?.–Var är min diamanthimmel?...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
