Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inkallade, dels invandrade utlänningar; träget arbete och vardagsslit
lågo nu en gång icke för det spanska folket, och flera yttre
omständigheter kommo så till, vilka inom kort förorsakade en märkbar
tillbakagång.
Som det gick med industri och hantverk, så gick det även med
handeln: den fick ett uppsving och gick därefter starkt tillbaka.
Nordeuropa hade länge varit Nederländernas förnämsta marknad, handeln
på Medelhavet låg sedan gammalt i händerna på Barcelonas,
Mallorcas och Valencias duktiga sjöfarande innebyggare, och handeln på
Amerika fick sitt huvudsäte först i Sevilla och sedan i Cadiz. Sevillas
stora och långvariga betydelse såsom sjöhandelsstad framgår av
samtida skildringar; på 1570-talet lade massor av fartyg till vid stadens
kajer, och till och med adelsmän ägnade sig åt köpmansyrket. Liksom
hantverkarna hade sina talrika, välorganiserade gillen och skrån
(gremios), så fanns det i städerna även betydande köpmansskrån, vilka
hade sina börser och höllo sina mässor (ferias). Namnkunniga blevo
särskilt de två årliga mässor eller marknader, som i maj och oktober
höllos i Medina del Campo, huvudorten för den inhemska handeln;
till dessa mässor var det dessutom tillströmning från alla länder i
Europa. Från och med det sjuttonde århundradets början inträdde
emellertid ett snabbt fortlöpande förfall.
Även på handelns område spelade invandrade främlingar en
betydande roll. Efter judarnas förjagande hade särskilt en mängd tyskar
och italienare sökt sig till Spanien, och de voro mera energiska än
landets egna barn. Genuesare drevo bankaffärer, lånade ut pengar mot
hög ränta och fingo Granadas silkesodling, tvålfabrikationen m. m.
fullständigt i sin makt. Det stenrika augsburgska huset Fugger,
habsburgarnas bankirer, hade Almadens kvicksilvergruvor m. m. på arrende
från år 1525, och såväl gentemot detta tyska hus som gentemot de
genuesiska bankirerna hade staten iklätt sig sådana förpliktelser, att
»silverflottornas» dyrbara laddningar redan på förhand, innan de
nådde fram till Spanien, voro så att säga bortsmälta. Ännu på
1600-talet låg den starkt minskade handeln i utlänningarnas händer; folket
knotade däröver, men kungarna voro i alltför hög grad beroende av
de italienska och tyska penningmännen. Handeln hade alltid lidit
under smuggleri och ett oordnat myntväsen, och i detta avseende
blev det givetvis ingalunda bättre med åren.
Någon fast botten i nationen hade som sagt det materiella
uppsvinget icke. Det var väl ändå, tyckte hidalgon, tämligen simpelt
att arbeta så där i sitt anletes svett eller räkna sig till godo en usel
profit vid disk och pulpet. Ville man förvärva sig rikedom som en
äkta »caballero», kunde man ju draga åstad på äventyr i den nya värl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
