Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kvinnan - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTA KVINNAN
— Och ändå, sade hon långsamt, liksom sökande,
är det ju just vad ni gör, då ni drar er tillbaka på
er sida om Atlanten och överlämnar Europa åt sitt öde.
Europa, vår gamla moder, har det svårt. Hon sitter
där och ruvar hopplös över sitt öde. Och omkring
henne dör hennes barn.
— Det har vi hört så ofta, ropades. Det var inte det
vi ville höra. Tala om hur man behandlat er!
— Om ni vill eller ej, ska ni höra det ändå, sade
hon med en klang av sin forna energi i stämman. Och
ni ska få höra vad man tänker om er i Europa.
— Men hur var det med dårhuset? Var ni där?
— Jag har varit i Europa ett helt år, sade hon.
Varför avbryter ni mig? Ni bad mig ju tala.
— Ja, men om er själv!
Hon gjorde en liten men uttrycksfull gest, som om
hon fört undan ett fjun, blåst bort ett stoftgrand.
— Att Europa hungrar, är inte det värsta, sade hon.
Men det har slutat upp att tro på någon annan makt
än våldets och följaktligen vänta de intet annat än
krig.
— Europa, framtida krig ... Dick vred sina händer
uppe på läktaren. Den dåraktiga kvinnan försummade
ju sitt stora tillfälle att framträda som martyr och
hämnas genom ädelmod på sina vedersakare. Hon hade
ju kunnat återvinna hela sin förlorade position, om
hon skött sig. Men hör bara sådana vanliga saker hon
säger:
— Europa tror inte på sig själv längre. Och det
tror inte längre på oss. Bakom allt vad vi gör och
säger, ser man bara råa, cyniska bevekelsegrunder.
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
