Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kvinnan - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTA KVINNAN
— Fröken Richardson! ropade man, kom fram och
berätta för oss hur man behandlat er!
Joan reste sig tveksamt.
— Det är visst mig man ropar på, sade hon till sin
granne.
— Det ser nästan så ut, svarade denne. Ni måste
fram och säga dem några ord, så att de lugnar sig.
Han trodde hon var utom sig av förlägenhet, men
det var hon alls inte. Hon steg fram helt lugnt.
Publiken jublade mot henne, tacksam att ha så
omväxlande möte. Bänk efter bänk reste sig och hyllade
henne.
En ung klar flickröst ropade: — darling!
— Hosianna i höjden, viskade någon i fru Nelson
Browns öra.
— Korsfäst, korsfäst! svarade hon med ett
överste-prästerligt leende.
— Leve den dåraktiga Joan Richardson, hell
före-gångerskan, Joan av Nya Domremy! Berätta, berätta!
Medan dessa rop korsade varandra, stod hon och
grubblade över hur hon bäst skulle använda detta
första tillfälle att tala offentligt, som givits henne efter
fyra stumma år. Hon hade bara fem ord att säga dem,
det var allt. Inte den svagaste krusning av högmod eller
tillfredsställd hämndlust drog därunder över hennes
själs yta. Den var fullkomligt blank.
Äntligen blev det tyst.
— Vänner, sade hon, kan man övergiva sin moder?
Det var de fem orden, sen teg hon.
— Nej, sade mötet, som trodde, hon behövde
hjälpas på traven.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
