Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cirkeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CIRKELN
— Förlåter mig Hanna aldrig, att jag var där, då
han dog? frågade Helga. Det var inget mystiskt med
det, bara att några bekanta bjöd mig att bila upp.
— Jag ska säga det åt Hanna, sade jag. Hon trodde
jag svalde lögnen, fast jag i själva verket behöll den i
munnen för att spotta ut den vid tillfälle. Men Helga,
du ska tala milt om Hanna. Jag tror hon kan aldrig
förlåta, att hon inte var där själv. Hon måste ju tänka
sig, att det gjorde det svårare för honom.
— Det tror jag inte det gjorde, sade Helga
oförhappandes, och som hon sagt det, rodnade hon djupt.
Det vill säga, det vet jag ju inte, rättade hon sig
ängsligt. Jag hann aldrig tala med honom. Allt gick ju så
hastigt. Han var redan långt på väg, då jag kom. När
jag ropade, svarade han från ett avlägset land, ett
land tusen gånger tusen mil borta. Men han hörde
mig och svarade mig ändå, sade hon med stolthet.
— Svarade på vad? frågade jag.
Hon hade alldeles glömt sin rädsla att förråda sig.
— Jag hade skrivit ett litet brev till honom, sade
hon, ljugande även i detaljer, ty brevet var inte litet
utan långt. Och då frågade jag honom: blev du glad
över mitt brev?
. Jag betraktade henne, henne som varit den han läst
för alla kvällar, alla år, och en mäktig känsla betog
mig. Jag vredgades ej, det har jag för länge sen slutat
upp med. Men jag upplevde och genomlevde i ett
intensivt ögonblick hela vår mänskliga otillräcklighet, vår
förtvivlade fattigdom. Jag tänkte på den döende, som
aldrig fått brevet, han väntade på, emedan hans hustru
IJ4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
