Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andjakt, av överste Bertil Burén och professor Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AND JAKT
och deras likar» från midfastan till
Olofsmässan. 1742 preciserades tiden
till 14 mars—29 juli för att 1808 ändras
till 16 mars—30 juni. I slutet på
1800-talet fann man, att änderna visade allt
större benägenhet att övervintra, men
först genom 1912 års stadga erhöllo de
skydd även under vintermånaderna.
Fridlysningsbestämmelserna, som
utfärdas för ett jaktår i sänder, bruka
utkomma på försommaren (»Utdrag
ur Jaktstadgan»),
Enligt 1937 års jaktstadga äro »änder och
vadare» fredade 16 nov.—31 juli i hela riket
utom i Västerbottens och Norrbottens län
samt socknarna Särna och Idre i
Kopparbergs län, där fredningen är 16 nov.—10 aug.,
varjämte totalförbud är utfärdat för
Västernorrlands och Jämtlands län.
Dykänderna (brunand, vigg, bergand, knipa
och sjöorre) äro enligt samma stadga
fredade vid vatten inuti landet 16 nov.—10 aug.
utom i Västernorrlands och Jämtlands län,
där de äro fridlysta hela året. För
kusttrakterna gälla särskilda bestämmelser
(-^-Sjöfågel jakt).
Nu nämnda fredningstider, vilka som
nämnts grunda sig på jaktlagen och
jaktstadgan av 1912, ha visat sig vara väl
avvägda och ha i stort sett blivit bestående
även efter den revidering av jaktlagen, som
antogs av 1938 års riksdag. Enligt 1938 års
jaktstadga äro dock fridlysningstiderna vid
vatten inne i landet lika för egentliga änder
och dykänder.
I detta sammanhang må nämnas, att en
del städer, t. ex. Stockholm, under senare
år fått ett ganska stort andbestånd av nästan
halvtama fåglar, som man genom
överenskommelse mellan markägarna sökt skydda
genom att helt förbjuda jakten i de
närmaste omgivningarna.
Finland har i fråga om skyddandet
av änderna i stort sett följt Sverige.
I Norge och Danmark voro däremot
ännu för femtio år sedan andfåglarna
oskyddade, men numera åtnjuta de
även där skydd i ungefär samma
utsträckning som i Sverige.
Jakten.
Drevjakt ger bästa resultatet.
Jaktsättet på änder skiftar efter
lokala förhållanden. I större vassrika
sjöar bedrives andjakten mest som
dr ev jakt. Därvid ordnar man i regel
så, att en del jägare ställas ut i
båtar eller uppbyggda plattformar längs
vassens yttre bryn, medan en jägare,
åtföljd av hund, som är god apportör
och gärna går i vatten, följer stranden
och driver upp änderna.
Är vassbältet brett, är det ofta
nödvändigt, att en eller flera drivare
antingen gå i vassen till fots eller på
skidor (med en stav och utan annan
bindning än tårem, som går snabbt att
komma ur) eller också staka sig genom
denna i en flatbottnad, lätt båt.
Änderna tvingas då att lyfta och flyga
över vassen utåt sjön samt komma i
håll för de utplacerade skyttarna i
båtarna.
Då drevkarlarna passerat de
utställda skyttarna, lämna dessa sina
platser och ro utanför vassen förbi de
övriga båtarna till nya platser.
Oftast har man gator upphuggna i
vassen från skyttarnas plats inåt
stranden, varigenom man dels lättare
kan få änderna att lyfta, då de ej på
annat sätt kunna passera gatan, dels
har större möjligheter att få tag i
nedskjutna änder, som ej äro dödsskjutna
utan söka simmande komma undan.
Smygjakt ibland det bästa jaktsättet.
För en ensam jägare i en större,
vassrik sjö lämpar sig ett slags smygjakt
bäst. Denna tillgår antingen så, att
man, stående i en båt beredd att skjuta,
stakar eller helst låter staka sig fram
genom eller utmed vassen och mot
vinden (stakjakt) eller också tyst går
längs stranden så långt ut i vattnet som
möjligt och skjuter de änder, som lyfta
inom håll.
I mindre tjärnar och vattendrag utan
breda vassar blir jakten en ren
smygjakt, enär samtliga andarter där äro
så skygga, att de lyfta utom håll, om
de se eller höra en människa nalkas.
Det anses numera sannolikt, att
åtminstone gräsanden har ett utvecklat
luktsinne, varför det under smygjakt
på änder gäller att söka nalkas dem
mot vinden.
Smygjakten lämpar sig bäst i början
av jakttiden, innan änderna blivit
alltför skygga.
181
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
