Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cykelsport - Cykelsporten i Norden - Finland, av fil. doktor Martti Jukola, Helsingfors - Landsvägstävlingar, av redaktör Lennart Herlin - Tävlingsformer och tävlingsregler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CYKELSPORT
övergingo till den 1887
grundade Helsingfors
Velocipedklubb, som länge
skulle bli landets ledande
förening. Den första
tävlingen hölls okt. 1884 i
Kaisaniemiparken i
Helsingfors, och under mer än
ett årtionde ägde alla
tävlingar rum på dylika
vägbanor. Först 1897 tillkom
en verklig velodrom, en
träbana i Djurgården, som
emellertid snart förföll.
Något senare fick Åbo en
sandbana med doserade
kurvor, vilken existerade
till 1926. För OS i
Helsingfors 1940 började 1939 en modern
cementbana byggas. Efter 1926 har
landsvägsåkning varit den
dominerande formen av cykelsport. Därjämte
har emellertid banåkning på vanliga
löparbanor förekommit.
Den finska cykelsporten hade länge
endast sporadiska förbindelser med den övriga
Norden, och denna isolering bröts först när
Finska Cykelförbundet 1926 inträdde i
Nordiska Cykelförbundet.
Bild 10. När en representant för de nordiska länderna för
första gången vann ett världsmästerskap. Norrmannen
Wilhelm Henie (far till Sonja H.) vinner som representant
för Danmark amatörernas världsmästerskap på 100 km i
Antwerpen 1894.
De två hittills bästa åkarna i Finland äro
åbobon A. Raita och borgåbon Raul
Hellberg. I olympiska loppet Mälaren runt 1912
slog Raita samtliga svenskar och blev sexa.
I den extratävling Mälaren runt, som hölls
1911 med mål vid Råsunda, blev han tvåa,
slående svenska elitryttare som Morén,
Lundberg, Malm m. fi. Av ännu bättre klass än
Raita var dock Raul Hellberg, som 1930 och
32 vann NM och även nådde många goda
placeringar i svenska storlopp, bl. a. seger i
Osloloppet 1930. M.J.
LANDSVÄGSTÄVLINGAR.
Tävlingsformer och
tävlingsregler.
Tempo- och linjelopp.
Landsvägslopp anordnas antingen
som tempolopp eller som
linjelopp. Vid tempolopp, som till mitten
av 1930-talet voro den vanliga
tävlingsformen i Norden men sällsynta på
kontinenten, starta deltagarna en och en
med minst 1 minuts mellanrum, vid
linjelopp är starten gemensam. Medan
vid tempolopp förmågan att. hålla jämn
och hård fart är avgörande, gäller det
vid linjelopp främst att genom
överraskande framstötar eller genom
hårddragning komma loss från fältet.
Lyckas ej detta, avgör spurtförmågan.
Lin-jelopp kräva därför, åtminstone vid
stora fält, en betydligt större rutin än
tempolopp.
438 452
Etapplopp, för vilka Frankrike runt
är den ursprungliga förebilden, äro
lin-jelopp med gemensam start på varje
etapp. Sammanlagda tiden på alla
etapper är numera avgörande. På
1930-talet har även på enstaka etapper
förekommit individuell start eller start av
varje nationslag för sig.
Under det att i Norden all pace är
förbjuden, förekomma även tävlingar
med motorcykelpace vid professionella
cykellopp på kontinenten, t. ex. vid
världens äldsta ännu existerande
landsvägslopp, Bordeaux—Paris och
Crité-rium des As i Paris.
Banorna.
Banorna läggas i regel så, att
åtminstone en del går över backiga
vägar, då linjelopp på fullkomligt släta
vägar mestadels bli rena spurtuppgö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
