Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktning, av major Nils E. Hellsten - Fäktkonstens historia - Den italienska skolan - Den spanska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F AKTNING
förening med motanfall (såsom de båda ovan
beskrivna).
Det var en rörlig, snabb och omväxlande
fäktning, som krävde mycket av allmän god
kondition.
Bild 10. Vid fäktning hade man omkring
1600 i vänstra handen ofta en dolk, som man
huvudsakligen använde till försvar. Här
visas några olika guardior i fäktning med
värja och vänsterhandsdolk.
Fäktning med endast värja ansågs av de
flesta mästare vara grunden för all fäktning,
men samtidigt kunde det vara en stor fördel
att lära sig använda dolk i vänstra handen.
Ofta gjordes värja och dolk i par med samma
utförande och samma konstnärliga
utsmyckning.
Dolken hölls ungefär som värjan. Den
användes huvudsakligen till försvar men i
närstrider även till anfall. Parerstången var
vanligen ganska lång, ofta med grenarna
böjda åt spetsen till, detta för att man, när
motståndarens stöt var avvärjd, skulle
genom en liten vridning kunna klämma fast
hans värjklinga mellan dolkens klinga och
519
parerstång under det ögonblick, som
behövdes för motanfallets utförande.
Man skulle ständigt byta ställning med
dolken och värjan, så att de ibland höllos på
samma, ibland på olika höjd o. s. v.
Hade man i stället för dolk en kappa, hölls
denna vanligen i handen och ej som under
1500-talet lindad om underarmen. Man
använde den nämligen nu ej endast till att
avvärja stötar, utan man kunde också kasta
den över motståndarens värja (se bild 12)
eller t. o. m. över hans huvud.
Den spanska skolan.
I stark kontrast till den italienska
skolan med dess sjudande liv och
oavlåtliga utveckling står den spanska,
som redan tidigt liksom kapslade in sig
och sedan förblev oemottaglig för alla
inflytanden utifrån. Den spanska
fäktningen förvandlades till en allt mer
mystisk vetenskap, grundad på
geometriska och filosofiska spekulationer.
Den mystiska cirkeln, den spanska skolans
trollformel.
Som den spanska fäktkonstens fader
nämnes Jeronimo de Carranza,
vars första arbete utkom 1569.
Betecknande för den spanska skolans
fäktning är Carranzas överraskande
påstående, att en fullkomlig kunskap i
fäktkonstens teorier ofelbart måste leda till
seger, även vid den största fysiska
underlägsenhet. Teorierna blevo också
allt, omsorgsfullt och noggrant
tillämpade i de spanska fäktlärarnas strängt
slutna krets.
En spansk fäktare höll kroppen rak,
högra armen nästan fullständigt sträckt
och fötterna nära varandra. Det var
aldrig tal om att söka känning med
motståndarens klinga.
Carranza tänkte sig en cirkel
uppritad på marken. Motståndarna gingo
i gard utanför denna. På ömse sidor om
den diameter, som förenar de båda
fäk-tarna, voro dragna två parallella linjer,
tangenter till cirkeln. Förflyttningarna
skedde med små steg efter ett
krångligt och mycket spekulativt system. Det
blev en stel, metodisk, bunden fäktning
(se bild 13—14).
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
