Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hinderlöpning, av redaktör Sven Lindhagen - Tävlingsregler - Teknik och taktik - Tävlings- och rekordstatistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HINDERLÖPNING
Ur specialbestämmelserna:
Hindren skola vara 91,4 cm höga (3 fot).
Internationella Idrottsförbundet uppmanar i
reglerna arrangörer att göra hindren minst 3,66 m
(12 fot) breda och så tunga, att löparna ej
riskera att välta dem.
Alla tävlande löpa över samma, gemensamma
hinder. Om en löpare vält ett hinder, ha de
efterföljande rätt att hoppa över detta i
kullslaget skick.
Hindret före vattengraven skall vara fastsatt
i marken och så kraftigt, att löparna kunna
hoppa upp på detsamma.
Vattengraven, som löparna måste hoppa i
eller över men som de ej få passera genom
att hoppa åt sidan, skall vara 3,66 m bred och
lika lång, med ett vattendjup vid främre, djupa
sidan (närmast häcken) på 76 cm, medan
gravens botten skall slutta jämnt uppåt andra
sidan till löparbanans kant.
Det är tillåtet att hoppa upp på alla hinder,
liksom att taga händerna till hjälp vid
klarandet av hindren.
I övrigt gälla i tillämpliga delar för -^löpning
gällande bestämmelser.
Teknik och taktik.
För att bli en god hinderlöpare fordras
först och främst, att man är god löpare, i
andra hand, att man väl behärskar
tekniken att hoppa över hindren.
Löptekniken är i stort sett densamma
som vid -^-långdistanslöpning. Dock måste
kroppen hållas något mera »samlad», detta
för att underlätta upphoppet vid hindren.
Då hinderlöpning är en mycket tröttande
och även chansartad gren (deltagarna
kunna lätt råka ut för missöden vid
hindren), är det av stor vikt att i rätt
ögonblick kunna göra »ryck» för att
därigenom skaka av sig konkurrenter.
Alla hinder utom räcket före
vattengraven böra tagas i »fritt språng», dock
utan det markerade framfällande av
överkroppen, som förekommer i häcklöpning.
Hindren skola tagas med så liten
kraftutveckling som möjligt. Vid
vattengraven bruka så gott som alla löpare hoppa
upp på räcket före graven och taga
sats från detsamma för att i det
närmaste komma över vattengraven. Att
söka hoppa upp på fast mark på andra
sidan denna grav är dock ej tillrådligt,
emedan hoppet då blir för långt och
tröttande. De flesta goda hinderlöpare göra
nedhoppet ungefär 40 cm innanför gra-
vens bortre begränsningslinje och få då
i nästa steg fotfäste på fast mark.
Teknik och taktik sammanfalla till stor
del i hinderlöpning. Det är av stor vikt
att träna in avståndsbedömningen, så
att man får »jämna steg» och kan taga
hindren utan att trippa före upphoppet,
som bör kunna göras på såväl höger
som vänster fot. Många goda
hinderlöpare ha till specialitet att öka farten de
sista 30—40 m före varje hinder.
Därigenom få de dels en god sats och kunna
göra ett långt, kraftigt hopp över hindret,
dels tröttas motståndaren av dessa ideliga
»ryck». »Satsmärke» före vattengraven
underlättar klarandet av denna.
1 hinderlöpning är det av stor vikt att
leda loppet under de sista varven. Den,
som ligger främst, har nämligen
möjligheter att ostörd av konkurrenterna få
hoppa över hindren — de bakom löpande
bli ofta något hindrade.
Tävlings- och rekordstatistik.
Olympiska Spelen.
Hinderlöpning stod första gången på OS:s
program 1900, ströks 1906, återkom 1908,
avfördes åter 1912 men har från och med 1920 alltid
förekommit.
Distanserna ha växlat, men från och med 1920
förekommer vid OS — liksom vid de flesta
andra internationella tävlingar — endast 3 000 m.
1900 i Paris.
2 500 m: 1) G. W. Orton, U. S. A., 7m34,4s;
2) S. J. Robinson, England, 7.38; 3) J. Chastanié,
Frankrike.
4 000 to: 1) J. T. Rimmer, England, 12m 58,4s;
2) C. Bennett, England; 3) S. J. Robinson,
England; 4) J. Chastanié, Frankrike.
1904 i S :t Louis.
2 500 m: 1) J. D. Lightbody, U.S.A., 7m39,6s;
2) J. J. F. Daly, Irland; 3) A. L. Newton, U.S.A.
1908 i London.
3 200 m (24 startande från 6 nationer): 1) A.
Russell, England, 10m47,8s; 2) A. J. Robertson,
England, 10.48,8; 3) J. L. Eisele, U. S. A., 11.00,8;
4) C. G. Holdaway, England; 5) H. Sewell,
England; 6) W. Galbraith, Canada.
1920 i Antwerpen.
3 000 to: 1) P. Hodge, England, 10m 2,4s; 2) P.
Flynn, U. S. A., 30 m efter; 3) E. Ambrosini,
Italien, ytterligare 20 m efter; 4) G. Mattsson,
Sverige, ytterligare 1 dm efter; 5) M. A. De-
1254 1256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
